Delat vatten

De väpnade konflikterna med Jordan som utgångspunkt går ända tillbaka till 1948, då den nya staten Israel utropades. Man var medveten om att källorna till den oumbärliga vatten­­för­sörjningen låg utanför landets gränser. Israels existens var helt beroende av Jordanfloden, som börjar i Syrien och Libanon och rinner ut i Kinneretsjön, och av de bifloder som rinner ut i Jordanfloden från grannländerna.

Israels grannar befinner sig i en liknande situation. Deras fortsatta existens står också på spel, och det betyder att balansen mellan krig och fred är hårfin. På 1960-talet var det israelis­ka flyganfall som startade sexdagarskriget. Angreppen kom efter syriska försök att omdirigera floden Baniyas (som har sin källa i Golanhöjderna och sedan rinner ut i Jordan) och arabiska angrepp på Israels National Water Carrier-projekt. År 1979 var Israel och Jordanien nära krig på grund av en sandbank i Yarmukfloden. Och år 2002 hotade Israel med att bomba en pumpanläggning för konstbevattning vid floden Hasbani, vars källa ligger i södra Libanon och som rinner ut i Jordan.

Kampen om vattnet har emellertid även lett till dialog. ”Det finns inte särskilt många större vattenkällor som inte korsar en eller flera politiska gränser”, säger israelen Gideon Bromberg, som är direktör för FOEME. ”Det skapar ett naturligt inbördes beroende länderna emellan.” Att dela på resurserna kan faktiskt vara en väg till fred, eftersom det tvingar folk att samarbeta, påpekar han. På 1970-talet kom Jordanien och Israel till exempel överens om hur de skulle fördela vattnet, trots att länderna officiellt låg i krig med varandra. Israelerna och palestinierna har fortsatt att samarbeta om vatten, trots att andra delar av fredsprocessen har gått i stå.

”Det kan kanske verka märkligt, men vatten är helt enkelt alldeles för viktigt för att man ska kriga om det”, säger Chuck Lawson, en tidigare amerikansk ämbetsman, som under 1990-talet arbetade med israelisk-palestinska vattenrelaterade frågor. ”Oavsett hur den politiska situationen är behöver folk vatten, och det ger ett enormt incitament till att hitta en lösning.”

En dag i april 2009 tar Gidon Bromberg med mig till den naturliga källa som förser den palestinska byn Auja med vatten. Samhället har 4500 invånare och sträcker sig uppför de ofruktbara sluttningarna ett par kilometer väster om Jordanfloden i närheten av staden Jeriko. Källan fylls av vinterns regnvatten, och vi går längs den smala betongkanal som leder vattnet till byn några kilometer därifrån. ”Auja är fullkomligt beroende av vatten till jordbruket. Så snart källan torkar ut, finns det inte mer vatten till åkrarna”, säger Gidon Bromberg.

Sedan Israel 1967 ockuperade Västbanken har 20–30 bosättningar etablerats i Jordandalen – förutom de omkring 120 övriga bosättningar­na på Västbanken. Bosättarnas vatten levereras av Israels statliga vattenbolag, Mekorot, vars huvudsyfte är att förse israeliska storstäder, och som har borrat 42 djupa brunnar på Västbanken. Enligt en rapport från Världsbanken 2009 förbrukar israelerna fyra gånger så mycket vatten per invånare som palestinierna, och en stor del av det används i jordbruket. Från israeliskt håll har man en avvikande uppfattning och ­hävdar att landets invånare bara förbrukar dubbelt så mycket vatten och dessutom är bättre på att få det att räcka. Oavsett vilket får bosätt­ningarna på Västbanken nog med vatten för att kunna fylla sina simbassänger, vattna sina gräsmattor och konstbevattna åkrar och växthus.

Dessutom har palestinierna på Västbanken, som lyder under israeliskt militärt styre, i stor utsträckning hindrats från att gräva egna, djupa brunnar. Så deras tillgång till vatten är begränsad till ytliga brunnar, naturliga källor och regnvatten, som avdunstar snabbt i den torra ökenluften. När dessa källor torkar ut på sommaren är palestinierna i Auja hänvisade till att köpa vatten av Israel för cirka fem kronor per kubikmeter. De köper alltså tillbaka det vatten som pumpar från det israeliska vattenbolaget Mekorot har hämtat upp ur marken djupt under deras egna fötter, säger Gidon Bromberg. Mekorots aktiviteter sänker dessutom grundvattennivån och får negativ inverkan på de palestinska källorna och brunnarna.

Gidon Bromberg och jag följer Aujakällan österut, och vi passerar en samling pumpar och rör omgivna av taggtråd. Det är en Mekorot-brunn, som hämtar upp vatten från 600 meters djup. ”Så ser vattenstöld ut i dessa trakter”, konstaterar Gidon Bromberg.

Israels chefsförhandlare på vattenområdet, Noah Kinnarti, ser annorlunda på det. Vattnet i underjorden bryr sig inte om människornas gränser, säger han och påpekar att israelerna också är tvungna att köpa det vatten de förbru­kar. ”Palestinierna anser att det regn som faller på Västbanken tillhör dem”, säger han. ”Men i samband med fredsförhandlingarna i Oslo kom vi överens om att dela på det vattnet. De kan bara inte ta sig samman och göra allvar av det.”

FOEME började arbeta med dessa svåra frågor år 2001 under en period präglad av frekventa våldsdåd mellan palestinier och israeler. Men genom att börja med att koncentrera sig på metoder för att förbättra vattenkvaliteten kunde organisationen bygga upp stöd och förtroende genom ett utbildningsinitiativ på gräsrotsnivå. FOEME arbetar även på att etablera en jordansk-israelisk fredspark på en ö i Jordan. Viktigast av allt kan dock vara att man försökt pressa ländernas regeringar till att leva upp till de åtaganden om delning av vattnet som omfattas av fredsavtalen för området. Jordanfloden ska vara en modell för det samarbete som krävs för att förhindra framtida vattenkrig.

”Runt om i världen förknippar folk Jordanfloden med fred”, säger FOEME:s jordanske direktör, Munqeth Mehyar. ”Vi hjälper den bara att leva upp till sitt anseende!”

När jag i början av maj återvänder till Auja har källan blivit till enstaka droppar, och byn är fullkomligt snustorr. Jag besöker en äldre bonde vid namn Muhammad Salama. ”Vi har inte haft rinnande vatten i huset på fem veckor”, ­säger han. ”Så nu måste jag varje dag köpa en tank vatten från Mekorot till min familj och mina får, getter och hästar.” Han måste även köpa foder till sina djur, eftersom han inte har vatten till fodergrödorna. För att ha råd med vatten och foder säljer Muhammad Salama delar av djurbesättningen, och hans söner arbetar i en israe­lisk bosättning, där de odlar tomater, meloner och andra grödor, som konstbevattnas med vatten från de vattenbärande lager som de pales­tins­ka bönderna inte har tillgång till. ”Vad kan vi göra?” frågar han. ”Det är orimligt, men vi kan inte göra något åt det.”

Vädret är klart, och över den solsvedda dalen kan vi se hela vägen ned till den smala remsa av grågrön växtlighet som markerar Jordans lopp. För ett ögonblick verkar flodens vatten vara inom räckhåll. ”Men för att komma dit måste jag hoppa över ett elstängsel, korsa ett minfält och slåss mot den israeliska armén”, säger Muhammad Salama. ”Jag skulle vara tvungen att utlösa ett vattenkrig!”

• Föregående Sida 2 av 2