Den heliga döden

Direktören för kriminalvården i Mexico City ­vägrar att släppa in journalister om de inte skriver under en försäkran om att de inte tänker skriva ”propaganda” till förmån för La Santa Muerte-kulten. På ”Centret för verkställandet av kriminalitetens juridiska konsekvenser” låter fängelsedirektören mig emellertid tala med en del av de intagna om deras tro utan att ställa några krav. Några vakter eskorterar mig förbi ett antal kontrollposter och genom korridorer. Förbluffad hamnar jag i en lång gång utan tak, och vars ena vägg är dekorerad med glada seriefigurer som Snövit och Svampbob Fyrkant. En av vakterna förklarar att figurerna har målats på begäran av de intagna, för att inte barnen ska bli så skräckslagna, när de på loven kommer för att besöka sina pappor.

Mittemot den målade väggen står ett högt stålstängsel och bakom det en samling hangarliknande byggnader, som omges av gräsmattor och några träd. Det är här Antonio, som åtalats för kidnapp­ning, skriver sina corridos, sånger om förbrytare – ett par av dem har till och med spelats in. Det är även här den morddömde El Niño ­sticker nålar i svart sammet och lindar färgad tråd runt dem i komplexa mönster för att rama in urklipp av Jungfru Maria av Guadalupe, Kristus och La Santa Muerte. Första gången han hörde talas om Den heliga döden var i ett tv-program. Det kan kanske verka som en ovanlig källa till en andlig uppenbarelse, men det var den väg som låg ­öppen för honom bakom gallren. Nu kan inget rubba honom i tron på sin nya beskyddare.

Vi samtalar i skuggan av ett lövträd på ­fängelsegården, där flera av oss sitter runt ett rangligt bord, som ett par av de intagna har burit ut och omsorgsfullt gnuggat rent. En grupp andra intagna, som först bildade en hotfull cirkel runt oss, står tysta och nickar samtyckande, när Antonio förklarar vad det är som ger La Santa Muerte hennes oerhört starka dragningskraft:

”La Muerte finns alltid hos dig – även om det bara är en frimärksstor bild du sätter upp över din säng, vet du att hon inte tänker ge sig av, att hon aldrig lämnar dig.”

El Niños mormor har deklarerat att om han någonsin kommer ut ur fängelset så vill hon ­aldrig se honom igen, och hon vill inte heller att hans dotter ska få träffa honom igen. Till skillnad från den egna familjen behöver La Muerte emellertid honom:

”Om man lovar henne en vit blomma, och man inte ger henne den, så känner man sig illa till mods. Hon gråter, och då känner man sig illa till mods” Därför ser han till att hålla vad han har lovat henne.

Klockan närmar sig tolv, och temperaturen stiger snabbt. Männen knuffas med varandra, och en av dem går iväg för att hämta vatten i en sprucken plastbehållare, som han sträcker fram till den ovanliga gästen i en oväntat artig gest. Jag frågar om ryktena om att ritualerna som hör till dyrkan av La Santa Muerte – Santísima, Den lilla smala, Det vita barnet – kräver människo­blod eller till och med människooffer. Att det är sant har en intagen i ett annat fängelse, där förhållandena var betydligt värre, bekräftat.

El Niño och Antonio vill bara säga att La Santa Muerte uppfyller dina böner – men enbart mot betalning, och att den betalningen måste stå i proportion till det mirakel man ber om. Straffet för att inte betala det man är skyldig henne är förfärligt.

Vi har pratat en lång stund, och trots att temperaturen måste få männens celler att kännas som bakugnar, är det något med fängelsets ­öppenhet, gräset, träden och det kamratliga sätt som de intagna behandlar den ensamme vakten på, som får mig att uppfatta det som en nästan behaglig plats att befinna sig på. (”Han till­­bringar tolv timmar om dagen här”, säger Antonio. ”Han är lika mycket fånge som vi är”).

Männen börjar slappna av, och den artighet som de behandlar mig med gör att jag kan föreställa mig att de inte har begått förfärliga brott, och att deras tro på La Santa Muerte bara är en fråga om val och inte resultatet av ett desperat behov. Jag frågar El Niño om han tror att det kommer att vara möjligt för honom att leva ett normalt liv, när han kommer ut. Hans ansikte förvrids i ett bittert leende.

­”Efter allt jag har gjort?” säger han. ”Folk kommer att vänta på att döda mig i samma stund som jag går ut genom porten.”

Vi skakar hand och säger adjö, och El Niño och Antonio tackar mig för att jag lyssnat på dem. Jag återvänder till det andra Mexiko, där det också krävs en rejäl portion tro för att hysa hopp.

• Föregående Sida 5 av 5