Den stora frågan

Men diskussionen går djupare än till ­fisken: för vad ska naturminnesmärket egentligen användas till? Det är den stora frågan. Om de tjugo åren efter utbrottet var naturminnesmärkets guldår – fem besökscentra, flera hundra kilometer vägnät, miljontals turister – ser det i dag ut att ha nått sin lägsta punkt. Det största centrumet, Coldwater Ridge, vars utställning primärt fokuserade på den biologiska återställ­ningen, stängdes 2007 på grund av minskade intäkter. Vulkanområdets västra del har bara två heltidsanställda naturguider, och den södra och östra delen har bara en.

Naturminnesmärket hålls vid liv av säsongsarbetare, praktikanter och frivilliga från den allmännyttiga organisationen Mount St. Helens Institute. Även om det inte finns så mycket statistik – ännu en följd av den krympande budgeten – är naturminnes­märkets anställda och näringsidkare som Mark Smith eniga om att antalet besökare minskat drastiskt sedan storhetstiden på 1980- och 1990-talet. En fjärdedel av de nuvarande gäs­terna är utländska turister, som campar i det fria eller övernattar i stugor. Amerikanerna gör för det mesta dagsfärder, då de kör uppför ­Spirit Lake Memorial Highway, förbi det nu igenbommade Coldwater Ridge till en utsiktspunkt, varpå de kör tillbaka till väg nummer 5.

En del hoppas att området ska utses till nationalpark och därmed få tillgång till statligt stöd, stugor och mer resurser till forskning. De som vandrat genom utbrottszonen i tre årtionden ser utvecklingen som början på en genomgripande process. Det sker färre epokgörande framsteg, och när en planta bryter fram ur askan är det inte längre ett mirakel. Förändringar­na sker dock allt snabbare, och de blir allt mer omfattande. I stället för aha-upplevelser närmar det sig nu snarare ett slags visdom. ”Små jordstycken kan inte berätta hela evolutionens his­toria”, säger Charlie Crisafulli. Han har planer på att kartlägga området med hjälp av satellit och flygplan – verktyg som kan se den stora bilden, efter hand som antalet pixlar fylls i. Vi går över till biogeografi på hög nivå”, säger han. ”Det är nästa okända gräns”.

Ännu en solig dag vandrar jag över Pumice Plain, denna gång för att ansluta mig till tre unga forskare, som Charlie Crisafulli har anlitat för att kartlägga Spirit Lake. Målet är att skapa den första kartan över vattenmiljöns ekosystem – områden med växtliv, jord, som glidit ned i sjön från vulkanens topp, fisk i vattenpelaren. Med ett ekolod fäst vid styrbords sida av båten och motorn på tomgång kryper vi framåt, medan vi håller ett öga på timmerflotten av trädstammar, som kan skära av oss från sjöns andra sida, om det blåser. Forskarna tar med mig till ett område med grundare vatten. Mount Saint Helens, eller vad som är kvar av det, fyller hela horisonten. Tre årtionden efter utbrottet är berget lugnt och sjön levande. Jag tittar ned i sjöns klara vatten – och ser vad Mark Smith också såg: den förstenade skogen på sjöns botten.

• Föregående Sida 3 av 3