Den vita valen

När jag känner att jag börjar bli sur i ansiktet, när det är grå höst i sinnet och när jag har tillbringat för många månader i sträck vid datorns tangentbord i artificiellt ljus som ett slags eremit, som har stängt sig inne och bara skriver för sitt levebröd, då känner jag att det är hög tid att jag ger mig ut på sjön så fort som möjligt. Så jag hoppade högt av entusiasm, när jag erbjöds det spännande upp­draget ombord på Pacific Storm.

Eftersom resan skulle börja strax efter nyår, den tredje januari, formulerade jag tre nyårslöften: Jag skulle försöka vara en bra skeppskamrat, jag skulle anstränga mig för att skära bort allt överflödigt i mina texter, och jag skulle framför allt avhålla mig från att komma med ens den minsta hänvisning till Herman Melville och hans bok Moby Dick. Nämnde jag förresten att vi skulle leta efter en vit val?

När valen pressar ut vattnet igen, fastnar krillen i barderna i sidorna av överkäken.

Det är sant. Bland beståndet av blåvalar i nordöstra Stilla havet – den flock som oftast tillbringar sommaren utanför Kalifornien, och vars vandring söderut vi skulle följa – finns det en vit blåval. Kanske är det en albino. Från Pacific Storms gummibåt hade den vita valen fyra månader tidigare utrus­tats med en satellit­sändare utanför Santa Barbara, men signalen från sändaren, nummer 4172, hade upphört ­några veckor senare, och var valen befann sig nu var en gåta. TIROS N-satelliterna, som rör sig i en solsynkron omloppsbana runt polerna, kunde inte längre spåra valen, men den var ett av de djur som vi hoppades få syn på utanför Centralamerika.

• Föregående Sida 2 av 7 Nästa