”Det desperata dussinet"

Som de flesta sötvattenfiskar är fiskarna i sydöstra USA generellt små och har matta färger – större delen av året. Om man stoppar ned huvudet undet vattnet på våren eller sommaren, då hannarna får parningsfärger, skulle man dock kunna tro att man var vid ett korallrev. En del strömabborrar liknar simmande julgranar med röda girlanger, Etheostoma brevirostrum och Etheostoma chuckwachatte är randiga och prickiga i turkos och orange. Hannarna hos en art har längst upp på ryggfenan knoppar, som sväller upp och blir lysande gula – troligen för att likna ägg och inspirera honorna till att leka. Deras beteende kan vara lika egendomligt. Hannarna hos vissa dvärgmalar – fingerlånga fiskar med utväxter som liknar morrhår runt munnen – tar sina ägg i munnen för att rengöra dem. En del abborrfiskhannar rengör äggen genom att spola vatten över dem, vilket även gör att de får syre. Den knappt tretton centimeter långa ­abborrfisken Percina jenkinsi använder nosen som hävstång för att vända på småstenar, när den letar efter föda på bottnen.

Nästan en tredjedel av fiskarna i sydöstra USA riskerar att försvinna – åtskilliga av dem inom några år – för att så många vattendrag slukas av vattenreservoarer eller fylls med slam eller skadliga ämnen. CFI är inte de enda som gör något för att bevara dem. Tennessee Aquarium i staden Chattanooga, andra privata organisationer och naturvårdsorganisationer på delstatlig och federal nivå har också tagit initiativ. Det är i regel otacksamt arbete. En grupp oberoende fors­kare, Southeastern Fishes Council, har gjort en lista som de kallar ”The desperate dozen” – ”de tolv fiskar som löper störst risk att snart dö ut”, säger chefsforskaren Anna Geor­ge på Tennessee Aquarium. ”De flesta av dem har allmänheten aldrig hört talas om.”

Ett undantag är alabamastören, som är, eller var, upp till 80 centimeter lång. Under 1900-talet decimerades beståndet kraftigt av yrkesfiske och dammar, som hejdade störens vandring under leken. Denna stör är nog den mest hotade fisken i USA just nu. Omfattande sökningar har resulterat i tre exemplar sedan den år 2000 fridlystes. Den sista man hittade, år 2007, försågs med spårningsutrustning och följdes dagligen i två år för att se om den ledde till andra störar. Det gjorde den aldrig, och det finns inga alabamastörar i fångenskap.

På det stora hela har de hotade fiskarna i sydöstra USA ingen ekonomisk betydelse. På vissa håll är det just därför de har utrotats. Den endast fyra mil långa floden Abrams Creek i Tennessee, som till största delen vindlar sig genom nationalparken Great Smoky Mountains, hyste en gång nästan 70 inhemska fiskarter. Som jämförelse kan nämnas att Columbia- och Coloradoflodsystemen, som avvattnar större delen av västra USA, tillsammans har 54 arter. Parkmyndigheterna beslutade 1957 dock att förgifta alla inhemska fiskar och fyllde floden med öringar utifrån för att gynna sportfisket. De ville inte att alla de små, lokala ”agnfiskarna” skulle konkurrera med de unga öringarna om födan. På kort tid hade Abrams Creek mist nästan hälften av sina ursprungliga fiskarter.

Sedan dess har naturvårdarnas inställning förändrats. Nu vill de få tillbaka sitt menageri i världsklass av småfiskar.

Abrams Creek rann klar och sval i skuggan av tulpanträd, pawpaw och tallar den dag förra hösten då jag lade mig raklång i den tillsammans med J.R. Shute och Pat Rakes. Strömmen förde med sig stora mängder röda löv, och slamsköldpaddor simmade fram för att studera oss, medan vi räknade fisk. Mellan 1986 och 2002 flyttade J.R. Shute och Pat Rakes hinkvis med fisk från arken i Knoxville till Abrams Creek. Nu återvänder de varje år för att följa utveck­lingen. Det är bara ett av över 30 vattendrag som de arbetar med. Sedan 1950- och 1960-talet har attityder – och lagar – förändrats även utanför nationalparkerna. Floderna i sydöstra USA har lika många dammar i dag som förr, men efter en lång period med hänsynslös skogsavverkning, kolgruvedrift och ­utsläpp från industrier och kloaker har miljö­lagstiftningen på en del ställen gjort den så mycket renare att man kan testa vattnet genom att sätta ut uppfödda fiskar från arken.

Exempel på framgångar börjar rapporteras. Powellfloden, en biflod till Tennesseefloden, förstördes 1996 av utsläpp av kolslam, som bland annat drastiskt reducerade utbredningsområdet för den hotade dvärgmalen Noturus flaivipinnis. CFI har dock återinfört den och hjälpt till att utvidga dess område igen. ”På senare tid har vi hittat dem i 55 kilometer av Powellfloden”, säger Pat Rakes. ”De klarar sig fint.” Den hösteftermiddag då gruppen från CFI och jag flöt längs en bit av floden i Virginia, hade vi massor av sällskap: minst ett dussin ­arter, däribland karpfiskar och abborrfiskar, som letade efter föda i virvlarna bakom oss.

Noturus flaivipinnis klarar sig bra även i Abrams Creek, liksom de hotade Notorus baileyi som CFI också har återinfört. Erimonax monachus har inte fått fotfäste, men Etheostoma sitikuense frodas efter nio års förnyelse av beståndet. Vid en sammanställning förra ­hösten hittade CFI 47 stycken på en timme. Senare berättar J.R. Shute att han hade sett betydligt värre platser än Abrams Creek, och varför han trots allt är optimistisk. Stående bland de bubb­lande akvarierna i lagerbyggnaden i Knoxville beskriver han Pigeonfloden, som rinner från North Carolina in i Tennessee.

”Den var det värsta av det värsta häromkring”, säger han. ”Men på det företag som dumpade giftiga kemikalier i den tog man sig samman. De olika samhällena längs floden förbättrade sin spillvattenrening, och vi har börjat att sätta ut Percina aurantiaca.”

”Man behåller den sista fisken i en ark, för man vet aldrig när en flod blir bättre”, fortsätter J.R. Shute. ”Om Pigeonfloden kunde, så kan alla. De måste dra bort mig för att jag ska ge upp.”

• Föregående Sida 2 av 2