Det gamla Shanghai försvinner

Jin Qijing låtsas som om hon inte ser den ­råtta som springer över ett rör i hennes rum. Middagen står på bordet – hongshaorou, som är en söt, fet rätt med brässerat fläskkött och en favorit i Shanghaiköket – och den eleganta 91-åriga kvinnan med sitt uppsatta grå hår vill inte förstöra familjens måltid.

Ingen behöver påminna Jin Qijing om att förhållandena i hennes traditionella Shanghaikvarter, kallat lilong, har försämrats sedan hon 1937 flyttade hit som tonåring. Då levde hennes lilong upp till sitt namn: Baoxing Cun, ”rikedoms- och välståndsbyn”. Den var en av flera tusen lilongkvarter i Shanghai, där avpassade, tätbyggda kinesiska gårdhus är placerade längs smala gator i europeisk stil. När Jin Qijing var ung bodde det en familj i varje hus, ofta med en stab av tjänstefolk och rikshaförare.

I dag är åtta familjer – en per rum – hoppackade i Jin Qijings tvåvåningshus. Rinnande vatten saknas. Jin Qijings kök består av en elspis, som står ute på en ranglig balkong. När Jin Qijings barnbarn erbjöd henne och hennes man att flytta till ett modernt bostadsområde med lägenheter ute i förstäderna, avböjde hon. ”Var någonstans skulle jag annars hitta denna sammanhållning?” frågar Jin Qijing.

Shanghais gamla kvarter håller på att försvinna. År 1949 bodde minst tre fjärdedelar av stadens invånare i lilonger; i dag är det en bråk­del. Två av de lilonger som gränsade till Baoxing Cun har rivits. I de tättbefolkade gränderna råder dock fortfarande en känsla av gemenskap som har gjort lilong­erna till Shanghaikulturens vagga. På väg tillbaka från marknaden på morgonen passerar Jin Qijing butiken som säljer shengjian bao, söta frukostbullar med fyllning av fläskkött. Hon småpratar med en granne, som hänger tvätt på en av de stolpar som pryder gatan, medan en man, klädd i pyjamas, vattnar växter. ”Jag är hemma!” ropar Jin Qi­jing, när hon går uppför den mörka trappan till sitt rum på andra våningen. Grannarna sticker ut huvudena genom dörrarna för att hälsa på henne.

På eftermiddagen samlas Jin Qijing och hennes äldsta väninnor på trästolar i gränden – en daglig ritual som de följt i årtionden. Eftersom det är så trångt inomhus, breder livet i lilonger­na ut sig utomhus och förvandlar gränderna till offentliga vardagsrum. Kvinnorna sitter och pratar på Shanghaidialekt, och grannar kikar förbi och lyssnar lite, skrattar och kommer med en kommentar: en gatuförsäljare i grå kostym kommer ledandes sin cykel, en dam med officiellt utseende med ett emblem från grann­övervaknings­kommittén påminner Jin Qijing om att visa entusiasm för Expo 2010.
I dag överskuggas damernas godmodiga smågnabbande av spekulationer. ”Vi får hela tiden höra att det är vi som står på tur för rivning”, säger Jin Qijing. Hon är rädd att hennes vänner ska spridas ut till olika förorter, om ­Baoxing Cun jämnas med marken. ”Vem vet hur lång tid vi har kvar?”

Shanghai har gjort mer än de flesta andra kinesiska städer för att bevara sin historiska arkitektur och har skonat flera hundra villor och bankbyggnader från tiden före kommunist­tiden. Trots det är det endast ett fåtal lilonger som står på listan över områden värda att bevara. Ruan Yisan, som är professor i stadsplanering vid Tongjiuniversitet, har inlett en kampanj för att rädda dessa levande kvarlevor från Shanghaikulturen. ”Det är fattigdomen och inte historien som stadsledningen borde utrota”, säger han. ”Det är inte fel att förbättra människors liv, men vi ska inte kasta bort vår kulturarv som om det vore ett par gamla skor.”

För inte så länge sedan svepte en grupp statligt anställda arbetare in för att ge Baoxing Cun ett nytt lager krämfärgad färg. En kosmetisk åtgärd, som inte förmår dölja vilket sorgligt skick kvarteret är i. Trots det gläder det Jin Qijing att veta att Baoxing Cun i varje fall inte kommer att rivas förrän efter Expo 2010. ”Här är alla som en enda stor familj”, säger hon, medan en granne med bar överkropp står intill och lyssnar.

Att följa med strömmen har aldrig legat för Zhang Xin. Den 42-åriga konceptkonstnären, som föddes i en av Shanghais lilonger under kulturrevolutionen, tycker om att chockera publiken med bilder av kinesiska intellektuella framställda som fåglar i bur – och angripa kritiker av sin hemstad. ”Vi lider av de psykiska konsekvenserna av kolonialismen”, säger hon. ”Vi beter oss som om vi är stolta över att ha befunnits värdiga att bli koloniserade.”

Därför blev en del av Zhangs Xins vänner överraskade av att hon anslöt sig till strömmen av människor som flyttade ut till förorterna. De senaste 15 åren har flera miljoner Shanghaibor flyttat från stadskärnan, bortdrivna av ­rivningen av deras lilonger och den länge förbjudna drömmen om mer plats. Zhang Xins familj bor i en lägenhet med fyra rum mitt i en klunga av höghus med välskötta gräsmattor och en lekplats för hennes sjuåriga dotter, Jiazhen. Bebyggelsen, som är uppförd i amerikansk stil, saknar emellertid det pulserande gatuliv som fanns i den lilong som Zhang Xin själv växte upp i.

• Föregående Sida 3 av 4 Nästa