Det mänskliga hotet

Svalbards överlevnadskonstnärer har anpassat sig till det arktiska mörkret, den bittra kölden och den sparsamma växtligheten. En naturkraft har emellertid dykt upp så snabbt att de inte har hunnit anpassa sig: människan.

Från 1600- till 1800-talet kom valfångarna till Svalbard för att jaga de stora valdjur av vars tjocka späcklager man kunde framställa valolja – och i slutänden göra stora förtjänster på. Under en resa till Svalbard år 1612 beskrev en holländsk kapten att Barents hav var så fullt av valar att fartygets för plöjde genom djuren som om de vore packis. I slutet av 1700-talet hade dock världens omättliga aptit på valolja nästintill utrotat valarna. Bara de holländska fartygen fångade omkring 50000 grönlandsvalar, jordens mest långlivade däggdjur. Slakten pressade arten till utrotningens gräns. (I dag finns det över 10000 grönlandsvalar, flertalet i Berings hav, Tjuktjerhavet och Beauforthavet.) Efter att ha avverkat valarna riktade valfångarna sin upp­märksamhet mot valrossarna (på grund av djurets betar) och utrotade nästan dem också.

Efter första världskriget fick Norge i enlighet med Svalbardtraktaten suveränitet över ögruppen, vars naturrikedomar också Sverige och Ryssland var intresserade av. Traktaten blev en vändpunkt, för under 1900-talet satte den nors­ka staten stopp för rovdriften och gjorde en av världens största jaktmarker till ett av världens bäst skyddade områden. I dag ligger 65 procent av Svalbards öar och 75 procent av dess havsområden inom nationalparker eller naturreservat. Och det sker något anmärkningsvärt när man ger djur lugn och ro och habitat att leva i: de trivs. Svalbards valrossbestånd, som på 1950-talet utgjordes av endast några hundra djur, var år 2006 uppe i hela 2600. På 1920-talet var det inte mer än tusen renar som gick och betade i dalarna; i dag hävdar vissa experter att de kan vara så många som 10000.

Den urskillningslösa slaktens tid är visserligen över, men indirekt påverkar människan fortfarande de vilda djuren. Miljögifter som polyklorerade bifenyler (PCB) och perfloure­ra­de föreningar kommer till Svalbard med luft- och havsströmmar och lagras i fettvävnaden hos vittrutar, storlabbar, fjällrävar och ringsälar och försämrar djurens immunförsvar. Isbjör­narna här uppvisar betydligt större halter av dessa ämnen än sina artfränder i Alaska och Kanada. Samtidigt gör klimatförändringarna att istäcket drar sig tillbaka alltmer på sommaren, vilket hotar isbjörnarna. Djurlivet som trivs här har anpassat sig till ett av jordens allra bistraste habitat, men efter hand som temperaturen stiger kommer fåglarna, fiskarna och däggdjuren att tvingas anpassa sig ytterligare.

Kanske finns det ett hopp i det säregna sätt på vilket Svalbards djurliv redan har anpassat sig till människan – den tidigare jägaren är i dag djurens beskyddare. I gruvorten Barentsburg har dussintals tretåiga måsar förvandlat övergivna byggnader till improviserade klippor med reden i fönsterkarmarna. Mitt i natten eller mitt på dagen – för fåglarna spelar det ­ingen roll – kastar sig föräldrarna ut från karmarna för att dyka efter fisk i stimmen i hamnen nedanför. På sitt eget vis flyttar måsarna gränsen för det möjliga, fönsterkarm för fönsterkarm. Det är genialt, men det är inget ovanligt för Svalbard. Här uppe finner man många gånger möjligheter och överflöd på de mest oväntade platser.

• Föregående Sida 3 av 3