Nästa besök

Efter allt ståhejet med tvålarna går det ­betydligt bättre de följande morgnarna när jag kommer till lägret. Nästa dag är det lugnt. Rök stiger från en primitiv lerässja. Kvinnor turas om att blåsa i en bälg av getskinn, ­medan män och pojkar bearbetar metallskrot på små städ. Metallen formas till slevar, yxhuvuden och andra enkla föremål.

Min tolk och jag räknar till 23 personer fördelade på fyra loharfamiljer som alla är släkt med varandra. Sina ägodelar transporterar de i fem öppna kärror byggda av akacia och teak med skulpterade lotusblommor, mässingsspik och påmålade hinduiska hakkors. Alla är förbryllade över min närvaro, en del rentav fientliga. ”Du skriver ner allt vi säger och gör!” beklagar sig en kvinna. Andra är mer välkomnande. Loharfolket håller inte så noga koll på sin ålder, men Lallu och Kailashi är ett par i 40-årsåldern med fyra barn. Lallu är liten och har på sig en smutsig dhoti, ett höftskynke. Han bär örhängen formade som frökapslar och en amulett som hänger i ett snöre om halsen. Kailashi är smal och har religiösa symboler tatuerade på bröstbenet. Båda två tar ofta pauser och tänder billiga, handrullade cigaretter, bidis, på glöden i sina ässjor.

Kailashi tycker att tvålkalabaliken var pinsam. ”Jag är fattig, men jag har min stolthet”, säger hon. ”De här människorna har mist den.”

Hennes äldsta barn, Kanya, hämtar en flätad tältsäng och ber mig att slå mig ner. Den cirka 20-åriga kvinnan är livfull och vacker med sina breda kindben och omsorgsfullt plockade ögonbryn. Hon har också en stark personlighet. ”Nu slutar du upp med att bete dig som en ligist!” bannar hon en av sina kusiner när den unge mannen envisas med att besvära mig med sitt tiggeri. Kanya har nyligen återvänt till sin familj efter att ha flytt undan en våldsam make.

Jag frågar Lallu varifrån han kommer och räknar med att han ska säga var han föddes eller kanske staden där hans familj slog sig ner för sommaren, då det är för varmt för ett kringflackande liv. I stället säger han namnet på en plats där han aldrig någonsin har varit.

”Chittaurgarh”, säger han och knyter näven ovanför huvudet i en sorts hälsning. Chittaurgarh är ett jättelikt sandstensfort beläget på en platå i södra Rajasthan. Det bygg­des på 600-talet och var huvudstaden i det mäktiga Mewarriket, som bestod av hinduiska högkastkrigare, så kallade rajputer. Enligt loharfolkets muntliga tradition är de också rajputer och tjänade kungariket som vapentillverkare. År 1568 erövrades emellertid Chittaurgarh av den store mogulen Akbar, varpå loharfolket flydde.

För det vanärade loharfolket började därmed ett kringvandrande liv av självförnekelse. Man svor att aldrig någonsin tillbringa natten i en by, tända en lampa efter mörkrets inbrott eller ens använda ett rep för att hämta vatten ur en brunn. Dessa högtidliga löften går under beteckningen ”Eden”. (Man svor också att klara sig utan bekväma sängar, och än i dag reser loharfolket omkring med uppochnedvända tält­sängar på huvudet som ett tecken på att de håller sitt uråldriga löfte.)

De måste emellertid försörja sig, så de började använda sina färdigheter i metallsmide till vardagligare ändamål. Deras husgeråd och jordbruksredskap var högt värderade på grund av sin goda hållbarhet. Detta var långt före all industriproduktion och billiga kinesiska importvaror, så deras varor var eftertraktade.

En gång i tiden myllrade Indien av sådana kringresande nischarbetare. Många av dem beskrevs ingående för allra första gången av den brittiske ämbetsmannen Denzil Ibbetson i en rapport från år 1883 baserad på statistik från en folkräkning i regionen Punjab. Bland dem fanns qalandarifolket (”det de säger sig göra är att leda omkring björnar, apor och andra uppträdande djur”), natfolket (”akrobatik och trolleri av låg klass”), gagrafolket (”som fångar, håller och sätter iglar”) och kanjarfolket (”som botar varbölder”). ”Det är inga människor man vill ha att göra med och vi har ytterst lite kontakt med dem”, sammanfattade Denzil Ibbetson.

Hans iakttagelser visar på den tidens fördomar. Den allmänna uppfattningen i Storbritannien var att nomader – och då i synnerhet de mörkhyade, romanitalande romerna – var oförbätterliga typer. Attityder av detta slag överfördes på Indien. År 1871 antog myndigheterna i det brittiska kolonialväldet en beryktad lag om kriminella stammar. Enligt lagen identifierades dussintals nomadfolk som brottsbenägna av naturen. Kringresande familjer var skyldiga att registrera sig hos polisen och tusentals män, kvinnor och barn sattes i arbetsläger, som i vissa fall drevs av Frälsningsarmén.

Efter Indiens självständighet år 1947 ersattes lagen av en liknande, om än mindre drakonisk, lag om vaneförbrytare. Den kriminella stämpeln finns kvar än i dag. ”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att ättlingarna till dessa folk skulle utsättas för precis samma fördomar”, säger den indiska sociologen Meena Radhakrishna. ”Det är inte det att de inte vill vara en del av samhället. De släpps inte in.”

Kvinnorna håller på att laga middag. Kailashi stöter chili i en mortel till en vegetarisk gryta medan Kanya bakar chapati, det allestädes närvarande indiska ojästa tunnbrödet, över öppen eld. Skymningen närmar sig; lampförbudet gör att de måste arbeta snabbt. Loharfolket kom till byn för ett par dagar sedan och vet inte hur länge de tänker stanna. Det beror på tillgången på arbete. Som en av dem säger med en nick i riktning mot en vattenbuffel en bit bort. ”Det är ingen större skillnad på mitt liv och den där buffelns. Den strövar omkring för att hitta mat och det gör vi också.”
Det är svårt att hitta brister i jämförelsen. Loharfolket har aldrig gått i skola. De använder fälten som toalett och sover under stjärnorna, utom under monsunen, då de spänner tältdukar över kärrorna och bygger låga lervallar runt dem för att de inte ska översvämmas. USA har de aldrig hört talas om. När jag dök upp antog Kanya, trots min vita hudfärg, att jag kom från delstatshuvudstaden Jaipur 6,5 mil bort, det längsta hon någonsin har varit borta från byn. ”Ah”, säger hon när jag berättar om flygplanet. ”Du kom i en cheel gaadi.” En örnkärra.

• Föregående Sida 2 av 5 Nästa