Det resande folket

I flera dagar har jag frågat loharfolket när de ska resa vidare och varje gång har svaret varit detsamma: i morgon. Till slut sker det. En morgon när jag dyker upp i lägret håller de på att lasta sina kärror. Verktygen packas ner i lådor, oxarna spänns mödosamt för och sängkläderna viks ihop och stuvas ombord tillsammans med tältsängar, sotiga grytor och familjemedlemmar som antingen är för små ­eller för skröpliga för att kunna gå. Så sätts den slitna karavanen i rörelse. De järnbeslagna hjulen skramlar mot gatubeläggningen. Den mötande trafiken – huvudsakligen motorcyklar och hemmagjorda dieseldrivna fordon, så kallade jugards – lämnar plats för loharfolket, som färdas längs den smala vägen förbi senapsfält och böljande vintervete.

Det är svårt att inte låta sig förföras av den romantiska scenen: en förlorad stam i rörelse. Om man bortser från de hackande indisktillverkade Hondorna och de orange och vita mobilmasterna är det svårt att skilja loharfolket från de stolta rajputhantverkarna som flydde från Chittaurgarh för nästan ett halvt årtusende sedan. Vad skulle dessa medeltida tidsresenärer tvingas ge upp om de upphörde med sitt kringflackande liv och i stället placerade sig i samhällets mittfåra? Förmodligen allt som har med deras kultur och traditioner att göra.

Det framstår som ett högt pris att betala. Alla medlemmar av loharfolket som jag möter håller fast vid sin nomadidentitet. De flesta säger emellertid att de bor i sina kärror för att de inte har något annat val.

”Jag skulle bli världens lyckligaste man om jag fick lite mark och ett hus”, säger Lallu en kväll. Även Kanya trängtar efter bekvämligheterna i ett riktigt hem, något som hon aldrig har upplevt. Deras djupa längtan är inte särskilt svår att förstå. Till och med här ute på landsbygden i Rajasthan ser man tydliga tecken på Indiens snabba ekonomiska utveckling i form av de mobiltelefoner som många av loharfolkets kunder har (men inte loharfolket själva) och parabolantennerna på de större mangårdsbyggnaderna. Självklart vill de ta del av det nya välståndet. Dessutom har de blivit mer medvetna. Liksom andra nomadfolk i norra Rajasthan har loharfolket uppmanats av lokala aktivister att ansöka om mark och bostäder hos de lokala myndigheterna. Då skulle de få tak över huvudet och även uppfylla den indiska byråkratins krav på en fast adress. Utan fast adress är det väldigt svårt att få tillgång till sociala förmåner som matoljebidrag och gratis läkarvård.

Hittills har dock ansträngningarna varit förgäves. I en stad där loharfolket riktade en vädjan till myndigheterna fick de till svar att det inte fanns någon mark att ge bort – och även om det hade funnits någon, menade myndigheterna, hade loharfolket förmodligen inte tagit emot den. ”De vill inte slå sig ner”, sa en ämbetsman. ”De vill leva på vägarna.”

Samma svar fick man i Thana Ghazi, cirka tio mil nordost om Jaipur, där de lokala ämbetsmännen motvilligt gav ett dussin loharfamiljer små tomter intill stadens hårdast trafikerade genomfartsväg. Grovsmederna bor i enrumshus av tegel och har sina kärror och ässjor stående utanför. Ännu efter fem år har loharfolket emellertid ingen el och de har fått avslag på sin ansökan om en kommunal latrin.

Pradhanen, distriktets högsta valda ämbetsman, medger att han har varit ovillig att förse kolonin med samhällsservice eftersom han anser att loharfolket inte borde ha tillåtits slå sig ner på platsen. Det är alltför nära ett härbärge för flickor och ett gymnasium, tycker han. Det hade varit bättre om loharfolket hade fått ett annat område utanför staden.

Några dagar efter min förfrågan dyker ett arbetslag upp i kolonin och börjar dra elledningar till husen. Vissa av stadens invånare gör inga som helst ansatser till att försöka dölja sin avoga inställning: en eftermiddag när jag lämnar kolonin tillsammans med en välgörenhetsarbetare hör vi tre tonårspojkar klädda i slacks och stickade tröjor hånskratta åt oss från den närbelägna gymnasieskolans tak. ”Vad tror ni att ni ska kunna göra för dem?” ropar en av dem. ”De är och förblir nomader.”

Det är tidigt i mars och vårskörden närmar sig för Lallu, Kailashi och deras klan. Vetet ute på fälten mognar fint i vårsolen, som blir allt varmare för varje dag som går. I lägret i den nya byn söker loharfolket skydd i skuggan av sina gamla kärror och svalkar sig med vattnet från en intilliggande brunn.

Våren är normalt en hoppfull tid på landsbygden i Rajasthan, men för Kanya är just den här våren en tid fylld av bävan inför framtiden. Hennes föräldrar har nämligen beslutat att hon efter den hinduiska helgdagen akha teej i april måste återvända till sin man och hans familj. ”Han är väldigt elak”, säger hon. Hon berättar att maken och hans mor tvingade henne att arbeta hela dagen vid blåsbälgen. När hon försökte protestera misshandlade han henne. Kanya är emellertid fullkomligt på det klara med att en skilsmässa är helt utesluten för en kvinna i hennes situation. ”Det finns inget jag kan göra åt saken”, konstaterar hon. ”Jag kommer att få lida oavsett om jag stannar kvar här eller återvänder. Det är ödet.”

Kanyas maktlöshet förvärras definitivt av hennes kön, men i viss mån är den något som hela loharfolket delar. Deras låga sociala status gör dem sårbara för fördomarna i Indiens jordbruksområden. En eftermiddag när jag kommer till lägret får jag att veta att loharfolket dagen innan har fått besök av medlemmar ur Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS), Indiens största hinduiska nationalistgrupp. RSS-extremister hade fått nys om min närvaro. De antog att jag var en kristen missionär och hotade att ge mig stryk. Loharfolket är skräckslagna och bönfaller mig att ge mig av.

Till slut lyckas jag övertyga dem om att mitt uppdrag är journalistiskt, inte evangeliskt. De lokala RSS-medarbetarna ber om ursäkt och följer mig faktiskt till och med till ett möte med loharfolket. De har flyttat vidare, den här ­gången till en nedtrampad betesmark i utkanten av en annan by. RSS uppmanar loharfolket att samarbeta, men min relation till de nomadiska grovsmederna blir aldrig sig lik igen.

Redan från första början var de på sin vakt, och efter konflikten med RSS ser de ingen anledning att fortsätta tolerera mig. ”Du ger oss en handfull mjöl och sedan skriver du en massa”, säger Kartar och ger mig en ilsken blick. ”Nu ska du gå. Vi har fått nog av dig.”

En eftermiddag kör jag från Jaipur till loharfolket i ett sista försoningsförsök. Dessvärre kan Lallu och Kailashi inte ge mig sitt stöd, för de är inte där. De har tagit bussen till Jaipur, där Kailashi hoppas få vård för sin kroniska hosta och feber. De andra vill knappt prata med mig. Någ­ra av dem vänder ryggen åt mig när jag närmar mig. Jag förstår vinken och går tillbaka till bilen. ”Kom inte tillbaka”, ropar Kartar.

Innan jag kör vänder jag mig om och tar en sista titt på loharfolket. Affärerna går trögt; ässjorna har slocknat. I morgon, eller kanske dagen efter, kommer de att packa sina kärror och bege sig till en ny plats på samma sätt som de har gjort så många gånger förr. Just nu ser de emellertid bara trötta och håglösa ut – som en grupp resenärer som har nått vägs ände.

• Föregående Sida 5 av 5