Det varmare vädret ger torka på Grönland

Grönländare kallar skämtsamt området omkring Narsaq och Qaqortoq för Sineriak Banaaneqarfik – Banankusten. I dag odlar fångstmännens barnbarn jorden vid samma fjordar som vikingarna en gång i tiden bedrev jordbruk intill. Om det finns en plats där Grönland blir grönare så är det här. Jag har dock knappt anlänt förrän agronomen Kenneth ­Høegh berättar att jag kan glömma allt som jag har läst om detta plötsliga grönländska eldorado. ”Potatis trivs på Grönland”, stod det i en rubrik. Visserligen växer det potatis på Grönland nuförtiden, men än så länge är det inte så många.

En julimorgon seglar Kenneth ­Høegh och jag in i den fjord, vid vilken Erik Röde slog sig ned för tusen år sedan. Vi är på väg till Ipiutaq, som har tre invånare. Kalista Poulsen väntar på oss på klipporna nedanför sin gård på fjordens norra strand. Han liknar mer en akademiker än en bonde och talar engelska med vad som märk­ligt nog påminner om en fransk accent. Hans farfars farfar var angakkoq, en av Grönlands sis­ta shamaner, och han hade dödat andra män i fejder. Det var innan han såg Jesus i en uppenbarelse och konverterade till kristendomen.

Vi går genom Kalista Poulsens gröna fält med timotej och rajgräs. I jämförelse med fjordens grå granitväggar ser foder­grödorna nästan självlysande ut. I september får han sina första får. Nästan alla lantbrukare här bedriver fåravel, framför allt för köttets skull.

”Det här är min krigszon”, säger Kalista Poulsen, medan vi trampar över den leriga jorden, som är full med stora stenar. Dessa tar han bort med hjälp av en grävmaskin och en traktor med stora jordfräsare, som han fick levererad med ett gammalt militärflygplan. När jag frågar Kalista Poulsen om han tror att den globala uppvärmningen kommer att göra livet lättare för honom eller hans treåriga dotter, får han nästan ett plågat uttryck i ansiktet.

”Förra året var vi på katastrofens rand”, säger han. ”Det var så torrt att skörden blev bara hälften så stor som normalt. Jag tror inte vi kan räk­na med normalt väder. Blir det varmare måste vi vattna mer och investera i ett bevattningssys­tem. På vintern får vi inte den normala mängden snö. Det regnar, och så fryser det. Det är inte bra för gräset. Det är väldigt utsatt i kylan.”

Över lunch i Kalista Poulsens vita trähus förstår jag var den franska accenten kommer från. Hans sambo, Agathe Devisme, är fransyska. Medan jag avnjuter den fusionsmåltid hon lagat – gratäng med räkor och havskatt, mattak (rått valskinn) och äppelkaka kryddad med grönländsk kvanne – tänker jag på den mer rustika måltid jag åt ett par dagar tidigare vid en årlig galamiddag i Qaqortoq för nästan alla lantbru­karfamiljer på Banan­kusten. Efter middagen började en vithårig inuit spela dragspel, och alla i salen, cirka 450 personer, krokade arm med varandra och gungade fram och tillbaka, medan de sjöng en traditionell grönländsk sång:

Sommar, sommar, hur underbart
Hur otroligt härligt
Frosten är borta
Frosten är borta…

Kenneth Høegh och jag lämnar familjen Poulsen och seglar tillbaka nedför fjorden med fönen – vinden från inlandsisen – i ryggen. Han skulle bli glad om Grönlands gårdar kunde odla det mesta av sitt eget vinterfoder till sina husdjur. Som det är nu importerar många lantbruk mer än hälften av fodret.

Hemma hos Kenneth Høegh står vi på kvällen och tittar ut på trädgården. Fönen har tilltagit. Regnet står vågrätt och lägger hans rabarber och majrovor ned. Träden böjer sig som bönfallande undersåtar för oförsonliga gamla gudar. ”Förbannat!” säger Kenneth Høegh tyst. ”Vädret är hårt här. Det kommer alltid att vara hårt.”

• Föregående Sida 5 av 5