Bälta intar USA

Bältan har länge varit en vanlig invånare i västra USA, men nu utvidgar det anpassningsbara och produktiva djuret sitt territorium mot norr och öster, säger forskare.

Det finns 20 kända arter av bältor. Endast en av dem, den nioringade bältan, har flyttat utanför Syd- och Centralamerika. Arten kom till Texas i USA på 1880-talet och har spridit sig till nya habitat ända sedan dess.

På senare år har den nioringade bältan slagit sig ned så långt österut som i delstaten South Carolina och så långt västerut som i delstaten Illinois, och djuren syns emellanåt i delstaterna Indiana och Iowa.

Bältan kan sprida sig ännu mer

Om utvecklingen fortsätter, tror en del experter att bältan snart kommer att kunna observeras i naturen så långt norrut som i Washington D.C. och kanske till och med New Jersey.

En del forskare anser att klimatförändringar och stigande temperaturer gör det möjligt för bältorna att utöka sina habitat.

Colleen McDonough, som är biolog vid Valdosta State University i USA och expert på bältor, tvivlar dock på att så är fallet. För det första har bältor sedan slutet av 1800-talet konstant rört sig norrut och österut från floden Rio Grande, säger hon.

”Det finns olika teorier om varför, och en av dem är att uppodlingen av marken och avlägsnandet av stora rovdjur bland däggdjuren har gjort utbredningen möjlig”, säger hon.

”Eftersom vandringen har varit konstant genom åren, tror jag att det är en fortsättning [på en långvarig utveckling] och inte en direkt följd av nya klimatförändringar.”

Anpassningsbara och reproduktiva

I stället anser Colleen McDonough att det är bältans generella anpassningsförmåga och snabba fortplantningstakt som ligger bakom dess utbredning.

De allätande djuren kan bo i skogar, gräsområden och till och med i förortsområden. Därtill kommer att könsmogna honor börjar få ungar redan när de är ett år gamla och varje år får en kull på fyra ungar.

Bältor är givetvis inte osårbara, och förr eller senare kommer kallt väder att hejda deras utbredning.

Djuren har mycket lite päls på magen, och deras ryggsköld skyddar dem mot rovdjur, men inte mot vädret, säger Colleen McDonough, som också studerar djuren tillsammans med en grupp specialister på myrslokar, sengångare och bältor inom naturvårdsorganisationen International Union for Conservation.

Dessutom går djuren inte i ide, och det betyder att de är tvungna att skaffa mat på vintern.

Inte desto mindre ”kan de överleva perioder med kyla genom att stanna i sitt bo och låta bli att söka efter föda” under en kort period, säger hon.

”Jag har [även] hört talas om djur som letat efter föda bland vissna löv under ett tunt lager snö i norra Texas. Det är kanske även möjligt längre norrut, men i längre perioder med frost kommer de inte att klara sig bra.”

Kommer att påverka sina nya habitat

Som de flesta andra inträngande arter kommer bältorna troligen att påverka sina nya habitat, och konsekvenserna är inte alltid lätta att förutspå.

Man vet att däggdjuren bland annat lever av insektslarver, och det är möjligt att de kommer att konkurrera om den typen av måltider med djur som skunkar. Bältor plundrar även olika fågelarters bon, och det kan gå ut över bestånden av till exempel vaktlar, som har sina bon på marken.

Om någon vill försöka hålla antalet bältor nere, blir det en svår uppgift. Djuren är svåra att fånga, och naturliga fiender finns det inte många i djurens nya områden, tillägger Colleen McDonough.

En positiv konsekvens för människan kan dock bli att bältans aptit kanske kommer att hålla bestånden av vissa besvärliga insekter som ettermyror nere.

Hur mycket kommer då bältan att sprida sig? Colleen McDonough är osäker.

”Under decenniernas lopp har forskarna definierat [bältans utbredningsområde] utifrån temperatur”, säger Colleen McDonough. ”Men djuren har överraskat de flesta [experter] genom att bryta dessa gränser.”

”Jag tycker inte om att göra förutsägelser, för de har en tendens att överraska mig.”