Seglivade sulor

Goda nyheter för dessa akrobatiska havsfåglar: Efter 100 år av fridlysning frodas beståndet i kolonier runt Nordatlanten.

19 september 2014 av Jeremy Berlin

Ovanför Nordsjöns stormpiskade vågor har ett moln av fåglar samlats. När attacken kommer är den som en blixt från en klar himmel. De störtdyker, en svärm av vita treuddar, som plaskande spetsar vågorna.

Några ögonblick senare dyker de upp på ytan med en fisk i halsen. De skakar på huvudet, lyfter på en meter breda vingar och svävar, eleganta som svanar, till sina hem högt uppe på klipphyllorna. Där landar de klumpigt och grälar högljutt.

Sulan: en motsättningarnas fågel

Sulan (Morus bassanus) är en berest sjöfarare, som under vissa årstider ligger för ankar i överfyllda kolonier, och som liknar en korsning mellan en mås och en albatross. Den är lika elegant i luften som den är klumpig på land, omväxlande grov och graciös, aggressiv och kärleksfull, dramatisk och komisk. Den är, som den skotske naturforskaren Kenny Taylor nyktert beskrev den: ”en fågel av motsättningar”.

År 1913 hade århundraden av jakt decimerat beståndet, som en gång var ofattbart stort, till kanske 100 000 fåglar och färre än 20 kolonier. Efter 100 år av fridlysning är sulorna en av naturvårdens stora framgångssagor. I dag finns det runt Nordatlanten drygt 40 häckningsplatser, som är hemvist för cirka 400 000 häckande par plus tiotusentals unga, icke häckande fåglar.

Koloni högst upp på Shetlandsöarna

En stor koloni finns vid Hermaness, som är ett naturreservat högst upp på Shetlandsöarna. Detta är Storbritanniens nordligaste punkt – världens rand. Här stupar de 150 meter höga gnejsklipporna lodrätt ned i upprörda häxkittlar av tidvatten, där valvbågar av sten här och där sticker upp. Platsen, uppkallad efter jätten Herma, som älskade en sjöjungfru, är som tagen ur en folksaga. När man kommer dit efter att ha traskat genom kilometervis sank mosse, försvinner jorden i en avgrund mellan himmel och hav, där vinden och vågorna vrider sig och vrålar.

Sulorna började häcka här 1917, och när de ruggar på sommaren fyller deras fjädrar luften som älvstoft. Kolonin är ett virrvarr av fåglar, som kraxar, flaxar och knuffas. De bästa platserna för ett rede är i mitten, hett eftertraktade och tillgängliga endast för ett fåtal lyckligt lottade. Får man väl tag i en, försvaras den med näbbar och klor. Ensamma fåglar är ständigt på utkik efter en partner och ett eget rede.

För att få tag i en plats för ett rede slåss hanarna två och två genom att låsa fast varandras näbbar och försöka hugga efter huvudet i upp till en timme. När konfrontationen är över lämnar en sula platsen och den andre får ett hem. ”Fågeln är platsen trogen, när den väl bor där”, säger skotten Stuart Murray, som har studerat Storbritanniens havsfåglar i fyra decennier. ”De lockar till sig en maka, hon lägger ett ägg, och så tänker de: Bingo! Jag klarade det!”

Hård kamp för överlevnad

En säsong är lika med ett ägg, oansenligt och vitt som gåsens. Föräldrarna turas om att ruva och, efter sex veckor, mata det som kommer ut – en skrynklig, naken, svart liten sak. På tre månader utvecklas den till en dunig vit dammvippa, sedan en ungfågel med gråsvarta fjädrar. Två måltider om dagen får den att utvecklas snabbt, och rytmiskt flaxande med vingarna bygger muskler.

När en unge är redo att lämna boet plaskar den ned i havet. ”Först guppar den bara förvirrat runt på vågorna”, säger Stuart Murray. ”Men hungern driver den att simma och dyka. Sedan lär den sig vad den ska göra genom att iaktta andra sulor.” Att växa upp är hårt och farligt. Mindre än hälften upplever sin treårsdag.

Om sulor har ett särdrag är det deras förmåga att störtdyka. När man ser dem fara huvudstupa ned i det iskalla djupet för att få föda ur havet, förstår man varför fiskare länge har förlitat sig på dem som spejare. Faktum är att förhållandet mellan människor och sulor går långt tillbaka i tiden. Tidigare användes smält fett från sulor till allt från balsam för ledvärk till smörjmedel.

John Daniels, som fotograferade bröderna Wrights första flygfärd, sade att bröderna ”tittade på sulorna och härmade deras vingrörelser med sina armar och huvuden.” Med få naturliga fiender och rikligt med födokällor har sulorna i dag goda chanser att frodas. Som för de flesta havsfåglar är deras liv trots det en daglig kamp mot väder och vind. Även i dag, säger Stuart Murray, ”är det en stressad tillvaro att vara sula.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...