Havets vackra bjässe

När vi kom fram till Costa Rica Dome efter tre dagars seglats från Acapulco, var havet sig likt med blå horisont och rullande dyningar. Det krävdes mätning med CTD-sensorn för att konstatera att språngskiktet låg bara 20 meter under ytan. Vi var framme. ”Blås klockan elva!” ropade John Calambokidis nästa morgon i ­walkie-talkien. Vi såg ytterligare två blås sida vid sida snabbt efter varandra – våra första blåvalar – så vi sjösatte märkningsbåtarna och inledde den ritual som vi skulle upprepa många gånger under de följande tre veckorna.

12 juli 2010

När vi kom fram till Costa Rica Dome efter tre dagars seglats från Acapulco, var havet sig likt med blå horisont och rullande dyningar. Det krävdes mätning med CTD-sensorn för att konstatera att språngskiktet låg bara 20 meter under ytan. Vi var framme. ”Blås klockan elva!” ropade John Calambokidis nästa morgon i walkie-talkien. Vi såg ytterligare två blås sida vid sida snabbt efter varandra – våra första blåvalar – så vi sjösatte märkningsbåtarna och inledde den ritual som vi skulle upprepa många gånger under de följande tre veckorna.

Båtarna kom från kustbevakningens överskottslager och var ett par dieseldrivna RHIB – gummibåtar med styvt skrov. Vi kallade den stora Hurricane (orkan) och den lilla Squall (stormby). Jag åkte i regel ut med Hurricane med Bruce Mate som kapten. Andrestyrman var Mary Lou Mate, expeditionens videograf och Bruce Mates hustru sedan 40 år. Jag stod för vävnadsproverna. Min första uppgift var att spänna armborstet, ta en biopsipil från kylväskan, som fungerade som ammunitionslåda, lägga pilen på strängen och ta bort den folie som ska förhindra att spetsen förorenas av främmande DNA. När pilen skjuts in i valen skär den ut en propp av hud och späck. På pilen, cirka åtta centimeter från spetsen, sitter det en avlång kula av gult gummi, som förhindrar att pilen tränger för långt in och som dessutom gör att den studsar tillbaka från valen.

Lukten jag kände kom inte alls från vår expeditionsledare. Det var blåvalarnas dåliga andedräkt./dme:quote

På Hurricanes gummiför satt ett bogspröt av metall, en ”predikstol”, specialbyggd för uppgiften. Varje gång vi kom nära några valar, följde jag professor Mate upp på den smala durken på predikstolen. Bruce Mate drog upp geväret för satellitmärkning – ett långt muskedunder av röd metall med en kolv av trä – ur dess hölster: ett genomskinligt plaströr fäst vid predikstolens räcke. Denna anordning, som från början är en norsk uppfinning för att skjuta fiskelinor mellan fartyg, drivs med hjälp av komprimerad luft från en dykartub. Kraften kan justeras. För blåvalar ställer Bruce Mate trycket till sex kilo per kvadratcentimeter. För kaskeloter, som har mycket kraftig hud, ställer han trycket till åtta kilo. Både Bruce Mate och jag bar selar, som vi spände fast i predikstolens räcke. På så sätt hade vi händerna fria att skjuta.

Det första vi såg av valen var nästan alltid dess utblås. När vi hade solen i ryggen, såg vi ibland ett strålande färgspel i den kraftiga vatten- och ångpelaren – en regnbåge som glittrade i några millisekunder – innan den försvann, och utblåset blev vitt.

Varje gång en blåval kom upp till ytan i närheten för att blåsa var jag lika fascinerad av blåshålet – ett par försänkta näsborrar ovanpå en upphöjning på huvudet, som nästan liknar en näsa i valens nacke. Man ser den även hos andra bardvalar, men blåvalens är något särskilt. Denna näsa är nästan romersk. Den ser nästan oproportionerligt stor ut även för den största av alla valar. När man ser hur stor den är, förstår man bättre att utandningen alstrar ett så högt och omtumlande ljud – en explosion snarare än ett andetag – och storleken förklarar även den nio meter höga strålen. Det är ett väldigt utblås – snabbt följt av en väldig inandning.

Nästa sak vi såg av valen var ryggen. Blåvalen är ”generellt ljust blågrå och spräcklig med grått eller gråvitt”, som det står i en handbok, och ryggen har faktiskt ofta denna färg, men lika ofta, beroende på ljuset, ser ryggen ut att vara mer silvergrå eller ljusbrun. Oavsett färg har ryggen alltid ett glasaktigt skimmer. När man är tätt inpå, kan man se vattnet rinna nedför den enorma ryggen, först i små strömmar och meandrar och sedan i en slöja av vatten, som rinner ned mot havet i vackra, pulserande mönster.

Om blåvalar bara i bästa fall är blå ovanför vattnet, så blir de obestridligt turkos under vattnet. Balaenoptera musculus är en blek val, och genom havets blå filter blir blekheten turkos eller akvamarin. Åsynen av denna val genom 5–15 meter vatten är det mest oförglömliga och stämningsfyllda jag någonsin har sett.

Om den vackraste färgen på blåvalen är turkos, så är den vackraste formen, den finaste skulpturen, stjärtfenans flikar. Under första veckan av vårt försök att märka valar var det som om stjärtfenan alltid vinkade adjö.

”Hej, hej”, vinkade den. ”Bra försök. Bättre lycka nästa gång.” När en val visade sin stjärtfena – när fenan reste sig högt upp i luften – ställde vi in jakten, för när stjärtfenan höjs på det sättet betyder det att valen är på väg att dyka djupt.

Ibland såg vi emellertid stjärtfenan strax under vattenytan. Flikarna var enorma, bredare än båten, och de rörde sig med närmast hypnotiska rörelser.

”Hos inget levande väsen är skönhetslinjerna mer utsökt tecknade än i dessa fenors halvmånformiga kant”, skriver Melville i Moby Dick. Det sista vi såg av valen var dess ”stjärtavtryck” på vattenytan.

När en val eller en delfin simmar nära vattenytan, stiger turbulensen från stjärtfenan och bildar cirkelrunda, släta fläckar på havet: valens fotavtryck eller snarare stjärtavtryck. Blåvalarnas avtryck är stora och stannar kvar på ytan förvånansvärt länge. Det släta avtrycket är kvar långt efter att valen har försvunnit.

”Det är ett mått på hur mycket energi som finns i slaget med stjärtfenan”, sade Bruce Mate en eftermiddag, när han såg mig stirra på ett av avtrycken. Dess cirkel är fullständigt slät bortsett från några svaga buktningar, som markerar den fortsatta uppströmningen av energi. Till slut börjar havets krusningar bryta ned avtrycket från kanten mot mitten, men ytterst långsamt.

Det cirkelformade avtrycket var ännu ett av de nedslående tecken som fick oss att ställa in jakten. ”Jösses!” sade Bruce Mate en eftermiddag, när vi seglade in mitt i ett jätteavtryck.

Forskningsassistenten Ladd Irvine, som var rorgängare, skrattade beundrande: ”Den får vi inte se igen på ett bra tag.”

Ute på predikstolen ställde professorn sig med benen brett isär för att hålla balansen. Märkningsgevärets kolv vilade på gallergolvet, och han höll om pipan strax under mynningen, som var laddad med sändaren. Hans snabbtorkande kakibyxor fladdrade i vinden, och emellanåt förde brisen med sig en kraftig, rutten och obehaglig lukt, som ibland innehöll inslag av mycket kraftigt luktande tarmgas.

”Usch, Bruce!” tänkte jag mer än en gång. En dag, när det fladdrade rejält i professorns byxor, kom det emellertid en doft som var så kraftig, icke-mänsklig och illaluktande att jag insåg att han måste ha varit helt oskyldig. Lukten jag kände kom inte alls från vår expeditionsledare. Det var blåvalarnas dåliga andedräkt. I nästan en vecka smet alla valarna vd Costa Rica Dome från oss. Den sjätte dagen hade vi emellertid till slut turen med oss. På förmiddagen såg vi tre utblås i sydost, och vi satte genast Hurricane i vattnet.

De första två valarna gäckade oss som vanligt. De lät oss komma nära, för att sedan ge sig av. Den tredje lät oss komma i perfekt position. Valen simmade under ytan, och vi höll jämna steg med den stora, turkosa kroppen. När den kom upp för att blåsa, övergick den från turkos abstraktion till fotorealism. Ladd Irvine ökade farten. Uppe på predikstolen osäkrade jag armborstet. Bruce Mate lade märkningsgeväret mot axeln, lutade sig ut över räcket och riktade pipan nästan lodrätt ned mot valen, som var på väg upp bara tre meter under ytan. Valen blåste, och dess blanka sida reste sig som en mur i en brant kurva över havsytan.

Som ansvarig för vävnadsprover skulle jag vänta på knallen från märkningsgeväret, innan jag avfyrade mitt armborst. Valens släta flank fyllde hela mitt synfält – jag kunde omöjligt missa. När jag hörde skottet från geväret tryckte jag på avtryckaren. Pilen for iväg, och ett litet svart hål avtecknade sig på den plats där jag siktat. Det tog mig en millisekund att inse att det var jag som hade gjort det, och jag drabbades för ett ögonblick av ånger och skuldkänslor. Var det jag? tänkte jag likt en pojke som av misstag skjutit en fotboll genom att fönster.

Sedan tog förnuftet över. I förhållande till den enorma valen var mitt hål inte mer än ett myggstick. Det var inget brott – det var ett slag för vetenskapen. Bruce Mate och jag kopplade loss selarna och skakade hand.

Läs också

Kanske är du intresserad av...