Pacific Storm

När vi kommit på plats på Pa­cific­ Storm, satte Flip Nicklin sig i skräd­darställ­ning på sin koj och monterade ett Sea & Sea-­undervattenshus på sin Nikon D200. Ur en tub tryckte han ut lite silikon på fingret och strök ut det på kanten av husets blå O-ring. Sedan öpp­nade han kameran och gav ”akterstävens” O-ring samma behandling. Flip Nicklin är en ny typ av valfångare. Hans jobb är inte att utvinna olja utan att fånga essensen av valarna, och han föredrar harpuner av märket Nikon.

12 juli 2010

När vi kommit på plats på Pacific Storm, satte Flip Nicklin sig i skräddarställning på sin koj och monterade ett Sea & Sea-undervattenshus på sin Nikon D200. Ur en tub tryckte han ut lite silikon på fingret och strök ut det på kanten av husets blå O-ring. Sedan öppnade han kameran och gav ”akterstävens” O-ring samma behandling. Flip Nicklin är en ny typ av valfångare. Hans jobb är inte att utvinna olja utan att fånga essensen av valarna, och han föredrar harpuner av märket Nikon.

Pacific Storm stävade ut. Vi seglade en etapp rakt söderut för att undgå Tehuantepecvinden längs Centralamerikas östgående krök och satte sedan kurs åt sydväst och de ovanliga temperaturförhållanden som var vårt mål.

Costa Rica Dome är en ström av kallt, näringsrikt vatten, som uppstår i mötet mellan vindar och havsströmmar väster om Centralamerika. Positionen ligger inte fast utan flyttar runt i området. Man hittar den emellertid med stor sannolikhet någonstans mellan 500 och 800 kilometer från kusten. Uppströmningen gör att språngskiktet – gränsskiktet mellan det kalla bottenvattnet och det varmare ytvattnet – förs ända upp till tio meter från havsytan. Nitrat, fosfat, silikat och andra näringsämnen följer med det kalla, syrefattiga vattnet upp från djupet. Denna manna, eller antimanna – för det kommer inte från himlen utan från djupet – utgör en oas till havs. De näringsämnen som stiger göder de oerhört små växtplankton som äts upp av små djurplankton, som lockar till sig större djur, i vissa fall väldigt stora djur.

Flip Nicklin är en ny typ av valfångare. Hans jobb är inte att utvinna olja utan att fånga essensen av valarna, och han föredrar harpuner av märket Nikon./dme:quote

Blåvalen, Balaenoptera musculus, är det största djur som har levt på jorden. Carl von Linné skapade släktnamnet av det latinska ordet balaena, ”val”, och det grekiska pteron, ”fena” eller ”vinge”. Artnamnet musculus är diminutivformen av det latinska ordet för ”mus” – tydligen ett skämt från Linnés sida. Den ”lilla musvalen” kan uppnå en vikt på 200 ton och en längd av 30 meter. På samma sätt som en elefant kan plocka upp en liten mus med snabeln, skulle blåvalen kunna plocka upp elefanten med sin kolossala tunga. Om Jona, som i Bibeln hamnar i valfiskens buk efter att ha kastats överbord, hade injicerats in i valen med en spruta i stället för att slukas, skulle valens blodkärl ha varit tillräckligt stora för att han skulle ha kunnat simma runt i dem och drivas fram omkring var tionde sekund av den långsamma pulsen.

Att blåvalar är snabba simmare, och att de håller till långt borta från människor – där tre av jordens hav möts i det iskalla vattnet vid Antarktis – bidrog till att större delen av beståndet skyddades fram till början av 1900-talet. När harpunkanonen och snabba, ångdrivna valfångarfartyg uppfanns var valarna emellertid inte längre säkra. Under 1900-talets första sex decennier dödades 360000 blåvalar. Beståndet vid ön Sydgeorgien utplånades helt och hållet, och det skedde även med de valar som en gång i tiden sökte föda i Japans kustnära farvatten. En del blåvalsbestånd decimerades med 99 procent, och arten balanserade på utrotningens rand.

För forskningscheferna på Pacific Storm, Bruce Mate och John Calambokidis, är ironin slående. De 2000 blåvalar som de studerar, och som på sommaren vistas väster om Nordamerika och en gång bara var en utbrytargrupp, utgör nu en betydande del av beståndet.

Bruce Mate är chef för institutionen för havslevande däggdjur vid Oregon State University i USA. Han är oerhört driftig har satt fler satellitsändare på valar än någon annan. Han blev uppmärksam på Costa Rica Dome första gången 1995, då en blåval som han märkt utanför Kalifornien på sommaren började sända från någonstans utanför Costa Rica på vintern. John Calambokidis, en lång, smal biolog med skepparkrans, är en av grundarna av forskningsinstitutionen Cascadia Research i Olympia i Washington, och den som har fotoidentifierat flest valar vid USA:s västkust. Han är maniskt besatt av att få diagnostiska bilder, så rapporterna från satelliten gjorde honom överlycklig. År 1999 sonderade han området vid Costa Rica Dome i en segelbåt. Vädret var konstant dåligt, och segelbåten var för liten för uppgiften, men John Calambokidis lyckades trots det fotoidentifiera tio valar, som han tidigare hade fångat med kameran utanför Kaliforniens kust.

Varför skulle en blåval lämna sitt födoområde sent på sommaren och vandra tusentals kilometer för att tillbringa vintern vid denna uppströmning i tropikerna? Bruce Mate och John Calambokidis trodde att de visste svaret. Satellitdata visade att några av de märkta valarna stannade vid Costa Rica Dome i över fem månader. De var bland de första som vandrade söderut, och de sista som bröt upp – ett mönster som man ser hos dräktiga honor och nyblivna mödrar bland andra arter av bardvalar. Det hade aldrig observerats hos blåvalar, och det på goda grunder: ingen har någonsin sett en blåval födas. Gråvalar, knölvalar, rätvalar – de bardvalar som studerats i sina kalvningsområden – tycks äta väldigt lite eller inget alls, när de är där. Det verkar emellertid förhålla sig annorlunda med blåvalen. Med tanke på blåvalens storlek och dess enorma energibehov är det möjligt att den är tvungen att hitta vintervisten, där den kan mer än bara småäta. Oasen vid Costa Rica Dome skulle kunna fylla det behovet och göra det lättare för mammorna att omvandla stim av krill till de enorma mängder mjölk som kalvarna måste få i sig för att kunna öka i vikt med 90 kilo om dagen.

Blåvalen blev fridlyst i mitten av 1960-talet, men av okänd anledning har beståndet nästan inte vuxit alls sedan dess. Ska världens största djur kunna återhämta sig, är vi enligt Bruce Mate och John Calambokidis tvungna att registrera deras antal och förflyttningar. Det största av de bestånd som finns kvar är mest sårbart i tropiska hav, eftersom det är där valarna föder sina åtta meter långa och tre ton tunga kalvar.

Läs också

Kanske är du intresserad av...