Havslädersköldpaddan: Den gamla sjöfararen

En sensommardag 1961 fick biologen Sherman Bleakney ett telefonsamtal om ett märkligt havsdjur som några fiskare just hade lossat på en kaj i Halifax i Nova Scotia i östra Kanada. Sherman Bleakney fascinerades av det han fick se nere på kajen. Mitt i den ­nyfikna folkmassan låg en stor och svart havssköldpadda på rygg. Den vägde hela 400 kilo och hade en gummiaktig ryggsköld och vingliknande simfötter. Det var en havslädersköldpadda, den största av alla havssköldpaddor, som egentligen inte alls hör hemma i kalla kanadensiska vatten utan i tropikerna.

När Sherman Bleakney hörde sig för visade det sig dock att fiskarna ofta såg havslädersköldpaddor i havet utanför Kanada. Det kunde bara betyda en sak, skrev han 1965. ”Det är uppenbarligen så att våra svala Atlantkustvatten årligen invaderas av sköldpaddor av tropiskt ursprung.” Djurens sydliga rötter framträdde tydligt hos de få döda sköldpaddor som han undersökte.

En av dem hade en kvist från ett tropiskt mangroveträd i ögat, medan en annan hade långhalsar från ett varmare klimat på ryggskölden. Ändå klarade sig havslädersköldpaddorna – ja, frodades rentav – i temperaturer som inga andra havsköldpaddor tål. Innehållet i deras magar var ännu märkligare: de var fulla av söndertuggade maneter, med brännande tentakler och allt, och i sköldpaddornas matstrupar satt sju centimeter långa hullingar som var vända nedåt för att hålla kvar det hala bytet.

Med tiden gick Sherman Bleakney vidare till andra forskningsområden – havssnäckor var hans stora intresse – men han upphörde aldrig att fascineras av de stora djuren han sett på Nova Scotias fiskepirar. ”Det var helt ofattbart”, säger han. ”Ett så stort kräldjur som kan leva på maneter i iskallt vatten.” Nästan 50 år senare är forskarna fortfarande förbluffade över havs­lädersköldpaddans överlevnadsförmåga.

De senaste 25 åren har biologer som räknar äggläggande havslädersköldpaddor på tropiska och subtropiska stränder slagit larm eftersom djuren minskat drastiskt i antal. Längs Mexikos och Centralamerikas Stillahavskuster har antalet sjunkit från tiotusentals eller hundratusentals till några hundra. I Malaysia har beståndet minskat från tusentals till en handfull.

Organisationen Internationella naturvårdsunio­nen (IUCN) har havslädersköldpaddan på sin lista över akut utrotningshotade djurarter. Man blir fullkomligt förtvivlad över alla de sätt på vilka djuren dör: de drunknar efter att ha trasslat in sig i fis­kenät, kvävs av plastpåsar, blir påseglade av fartyg och slaktas för sitt kött. Ibland är djuren dödsdömda redan innan de kläcks, eftersom äggen grävs upp och säljs som mat eller afrodisiakum.

Havslädersköldpaddans härkomst kan spåras hundra miljoner år bakåt. ”Den fanns på stränderna när Tyrannosaurus rex var det största rovdjuret”, säger Scott Eckert på Wider Caribbean Sea Turtle Conservation Network i USA.

Havslädersköldpaddan är en överlevare. Den kan dyka till över en kilometers djup, simma tvärs över hav och hålla värmen i vatten nära fryspunkten. Den lever på en diet som få andra djur tål. Framför allt kan havs­lädersköldpaddan utnyttja gynnsamma förhållanden när de dyker upp, till exempel obebyggda äggläggningsområden eller stora förekomster av maneter. Andra havsköldpaddor håller sig till specifika ägg­lägg­ningsstränder och platser där de äter, vilket gör dem sårbara när människan tränger sig på.

”De här sköldpaddorna betraktar hela havet som sin egen lilla damm”, säger biologen Jeanette Wyneken vid Florida Atlantic University i USA. Detta faktum gör att vi på vissa håll faktiskt ser växan­de bestånd av havslädersköldpadda.