Märkliga nakensnäckor

Nakensnäckor rör sig genom livet lika släta och nakna som nyfödda spädbarn. Deras förfäder kastade av sig huset för flera miljoner år sedan, och de består nu av bara hud, muskler och organ, som lämnar efter sig ett spår av slem över havsbotten och koraller över hela världen. Vi hittar dem på sandbottnen på grunt vatten, på rev och på den mörka bottnen mer än en kilometer ned i djupet. De trivs både i varmt och kallt vatten – även kring rykande varma sprickor i djuphavet. De är medlemmar av underklassen bakgälade snäckor, som hör till blötdjuren, och de flesta av dem är stora som ett finger. De lever fullt blottade med gälarna som plymer på ryggen. Även om de kan släppa taget med sin muskulösa fot och tumla med strömmen – vissa kan till och med simma fritt – förflyttar de sig långsamt.

Hur kan det komma sig att nakensnäckorna – som lever mitt bland glupska rovdjur – inte går åt som jätteräkor på en trädgårdsgrill? Det visar sig att de mer än 3000 kända arterna är väl rus­tade för att försvara sig. Förutom att de kan vara hårdhudade, knöliga och grova, så har de även bytt ut snäckhuset mot ett lättare vapen: giftiga sekret och nässelceller. Ett fåtal av dem producerar sitt eget gift, men de flesta får i sig giftet via den föda som de äter. De arter som lever av giftiga havssvampar, omvandlar och lagrar till exempel de irriterande ämnena i sina kroppar och utsöndrar dem från hudceller eller körtlar, när de störs. Andra nakensnäckor innehåller nematocyster, kapslar med en hårt hoprullad gifttagg, som de får i sig genom att äta polyp­djur, koraller och havsanemoner. Snäckorna, som själva är immuna mot giftet, placerar det stulna artilleriet längs sina egna tentakelliknande utskott. Deras kontrasterande färger och mönster, som har utveck­lats under flera miljoner år, avslöjar att de bär på dessa vapen. Snäckorna är sårbara, när de rör sig mellan de platser där de äter, men deras iögonfallande färger gör att de syns påfallande bra mot revets gröna och bruna bakgrund, och denna visuella varning gör rovdjuren försiktiga – ett bett lär dem snabbt att låta bli de mönst­rade snäckorna, vars färger skvallrar om en giftig måltid. Djur som har förmågan att efterlikna mönstren, bland annat ogiftiga nakensnäckor och andra rygg­rads­lösa djur, får också vara i fred.

De mer återhållsamma nakensnäckor som är nattaktiva eller rör sig mindre, väljer istället för de kraftiga färgerna att kamouflera sig med färger som kan vara antingen tråkiga eller strålande, men de går i ton med de svampar och andra ätbara underlag som de lever på, och det kan få även de mest olikartade snäckor att smälta in i omgivningen – trots att en del av dem är stora som en människas underarm.

Även den mest skarpsynta dykare kan förbise dessa hemlighetsfulla arter. De mest påfallande arterna står dock ut i en explosion av färger, en i färd med att äta korall, en annan hängande på en klippsida, och en tredje glidande längs bottnen på en havsström. Om man har tur kan man se en församling på flera hundra snäckor, som har samlats för att äta och para sig, eller så kan man se en ”soldriven” art stor som en tallrik, som får näring från fotosyntes genom att odla alger inne i sin kropp. Nakensnäckor­na är blinda för sin egen skönhet, för deras oerhört små ögon kan i stort sett bara skilja mellan ljus och mörker. I stället luktar, smakar och känner de på världen med så kallade rhinophorer och muntentakler. Kemiska signaler hjälper dem att leta upp födan – förutom koraller och svampar är det kräftdjur, ägg eller småfiskar. Naken­snäckor­na har både hanliga och honliga organ, och de kan befrukta varandra, vilket gör jakten på en partner effektiv och fördubblar chansen att föröka sig. Beroende på art lägger paren upp till två miljoner ägg på en gång, i spiraler, band eller sammanflätade klumpar.

Inte alla möten mellan vuxna individer får ett så fruktbart resultat. Ibland äter den ena nakensnäckan upp den andra, i synnerhet om den är av en annan art. En kannibalistisk snäcka reser sig som en kobra för att sluka sin släkting och använder käkar och tänder för uppgiften. Andra nakensnäckor förlitar sig på enzymer för att bryta ned sitt byte. Vissa fiskar, havsspindlar, havssköldpaddor, sjöstjärnor och ett fåtal krabbor kan också äta nakensnäckorna utan att bli förgiftade, och en del människor äter dem efter att de giftiga organen avlägsnats. Chilenare och öbor utanför Ryssland och Alaska steker eller kokar nakna havssnäckor eller äter dem råa, vilket sägs påminna om att äta sudd­gummi. Fors­kare har även studerat de nakna havssnäckornas enkla nervsystem för att bättre förstå inlärnings- och minnesprocesser, och man har plundrat deras lager av kemiska vapen på jakt efter nya mediciner. Försöken att skapa läkemedel av rygg­radslösa djur har en lång his­toria: Plinius den äldre skrev under första århundradet efter Kristus att han använde mosade snäckor blandade med honung för att behandla sår. Forskare håller i dag på att isolera kemiska föreningar, som kanske kan hjälpa mot sjukdomar i hjärta, skelettdelar och hjärna. En art av sjöhare, som är besläktad med nakensnäckorna, har nyligen visat sig innehålla en cancerhämmande förening, som för närvarande testas i kliniska försök. Nakensnäckorna har ännu fler hemligheter – forskarna anser att man har identifierat bara hälften av alla arter av nakensnäcka, och även de kända är svåra att forska på. De flesta lever bara ett år, och när de dör, lämnar de inget kvar av sina färgsprakande liv.

Nøgensnegle kravler gennem livet så glatte og nøgne som nyfødte babyer. Deres forfædre kastede huset af sig for flere millioner år siden, og de består nu kun af hud, muskler og organer, der efterlader et spor af slim hen over havbund og koraller over hele verden.

Vi finder dem på sandbunden på lavt vand, på rev og på den mørke havbund mere end 1 km nede. De trives både i varmt og koldt vand – selv omkring rygende varme sprækker på dybhavets bund. De er medlemmer af underklassen baggællesnegle, som hører til bløddyrene, og de fleste af dem er på størrelse med en finger. De lever fuldt blottede med gællerne som duske på ryggen. Selv om de kan slippe grebet med deres muskuløse fod og tumle med strømmen – og nogle endda kan svømme frit – bevæger de sig langsomt.

Hvordan kan det så være, at nøgensneglene – der lever midt iblandt glubske rovdyr – ikke bliver hapset som kæmperejer fra en havegrill? Det viser sig, at de mere end 3000 kendte arter er godt udrustede til at forsvare sig. Ikke alene kan de være hårdhudede, knoldede og ru, men de har også udskiftet sneglehuset med et lettere våben: giftige sekreter og nældeceller. Nogle få af dem laver deres egne gifte, men de fleste snupper giften fra den mad, de fortærer. De arter, der lever af giftige havsvampe, omdanner og oplagrer f.eks. de irriterende stoffer i deres kroppe og udskiller dem fra hudceller eller kirtler, når de bliver forstyrret. Andre nøgensnegle gemmer nematocyster, kapsler med en stramt oprullet giftpig, som de indtager ved at æde polypdyr, ildkoraller og søanemoner.

Sneglene, som selv er immune over for giften, placerer det stjålne artilleri langs deres egne tentakel-lignende vedhæng. Deres krasse kontrastrige farver og mønstre, som er udviklet over millioner af år, røber, at de bærer disse våben. Sneglene er sårbare, når de bevæger sig mellem deres fourageringssteder, men deres voldsomme farveskala gør dem særdeles synlige mod revets grønne og brune farver, og denne visuelle advarsel gør rovdyrene forsigtige – et enkelt lille bid lærer dem hurtigt at holde sig fra de farverigt mønstrede snegle, der varsler et giftigt måltid. Dyr, der er i stand til at efterligne mønstrene, bl.a. ugiftige nøgensnegle og andre hvirvelløse dyr, får også lov at være i fred.

De mere tilbageholdende nøgensnegle, som er nataktive eller bevæger sig mindre, vælger frem for de kontrastrige farver at camouflere sig med farver, der enten kan være kedelige eller strålende, men de svarer til de svampe og andre spiselige underlag, som de lever på, og det kan få selv de mest forskelligartede snegle til at gå i ét med omgivelserne – også selv om nogle af dem er så store som underarmen på en mand.

Selv den mest skarptsynede dykker kan overse disse hemmelighedsfulde arter. Men de mest påfaldende arter springer i øjnene i en eksplosion af farver, én i færd med at spise koral, en anden hængende på en klippeside, og en tredje ridende langs bunden på en havstrøm. Hvis man er heldig, kan man se en forsamling på hundredvis af snegle, der er samlet for at spise og parre sig, eller man kan se en “soldrevet” art på størrelse med en frokosttallerken, som får næring fra fotosyntese ved at dyrke alger inde i sin krop.

Nøgensneglene er blinde for deres egen skønhed, for deres bittesmå øjne kan stort set kun skelne lys og mørke. I stedet lugter, smager og føler de på verden med næsebærere og mundtentakler. Kemiske signaler hjælper dem til at spore føden – ud over koraller og svampe er det krebsdyr, æg eller småfisk. Nøgensneglene har både hanlige og hunlige organer, og de kan befrugte hinanden, hvilket gør jagten på en mage effektiv og fordobler chancen for at formere sig. Afhængigt af arten lægger parrene op til to millioner æg på én gang, i spiraler, bånd eller filtrede klumper.

Ikke alle møder mellem voksne individer får et så frugtbart udfald. Til tider spiser den ene nøgensnegl den anden, især hvis den er af en anden art. En kannibalistisk snegl rejser sig som en kobra for at opsluge sin slægtning og bruger kæber og tænder til at gøre det forbi. Andre nøgensnegle forlader sig på enzymer for at nedbryde deres bytte. Visse fisk, havedderkopper, havskildpadder, søstjerner og nogle få krabber kan også fortære nøgensneglene uden at blive forgiftet, og nogle mennesker spiser dem efter at have fjernet de giftige organer. Chilenere og øboere ud for Rusland og Alaska steger eller koger nøgne havsnegle eller spiser dem rå, hvilket efter sigende mest minder om at tygge viskelæder.

Forskere har også studeret de nøgne havsnegles simple nervesystem for at komme på sporet af lærings- og hukommelsesprocesser, og man har plyndret deres lager af kemiske våben på jagt efter ny medicin. Forsøget på at skabe lægemidler af hvirvelløse havdyr har en lang forhistorie: Plinius den ældre skrev f.eks. i 1. århundrede e.Kr., at han brugte stødte snegle blandet med honning til behandling af sår. Forskere er i dag ved at isolere kemiske forbindelser, der måske vil kunne hjælpe mod sygdomme i hjerte, knogler og hjerne.

En art søhare, som er beslægtet med nøgensneglene, viste sig for nylig at indeholde en kræfthæmmende forbindelse, der i øjeblikket afprøves i kliniske forsøg. Og nøgensneglene har endnu flere hemmeligheder – forskerne mener, at de kun har identificeret halvdelen af alle arter af nøgensnegle, og selv de kendte unddrager sig forskning. De fleste lever kun et år, og når de dør, efterlader de intet til eftertiden fra deres farvestrålende liv.