Pussa grodan

Valerie Clark forskar på grodors giftighet – och tillämpar ibland säregna metoder.

Rebecca Hale

Valerie Clark luktar efter gift, innan hon slickar på grodan. En giftgroda i naturen är för giftig för ett smakprov. Denna groda är uppfödd i fångenskap och har ätit annan föda, så den kan hon pussa utan risk.

”Kanske hittar jag min prins en dag”, säger biokemisten Valerie Clark. Hennes metoder kan verka lite underliga. När hon ser en groda, fångar hon den, luktar på den och slickar på den. Så får hon fort reda på vad hon har att göra med.

Valerie Clark studerar grodors sekret och giftighet och har senast fokuserat på grodor från Madagaskar, som avger giftiga alkaloider från körtlar i huden. Grodorna producerar inte själva alkaloider, säger hon. De får i sig dem från sina byten, som innehåller dessa kemikalier. De är dock beroende av de bittra ämnena för att överleva: giftet gör grodorna oätliga.

I Madagaskar har Valerie Clark upptäckt att ju mer orört ett område är, desto giftigare är grodan – sannolikt för att det finns ett bättre utbud av alkaloidrika myror, tusenfotingar och iglar i ett orört område än i mer påverkade. Det tyder även på att grodor som lever på platser med större mångfald, har större chans att överleva än
deras släktingar på mindre gynnsamma platser. Där kan det hända att grodorna blir tvungna att lära sig andra försvarstekniker, eftersom de blir mindre giftiga – och mer aptitliga. ”Det handlar om smak. Om man inte smakar illa blir man uppäten”, säger Valerie Clark.