Sötvattenliv

Det är en märklig ark: en lagerbyggnad av tegel i Knoxville i delstaten Tennessee i USA. Förutom att den aldrig kommer att ge sig ut och segla sker den stora översvämningen inuti, där vatten dygnet runt rinner från en labyrint av rör ned i 600 glasakvarier och plastkärl, som är staplade från golv till tak. Passagerarna är fiskar – de flesta bara ett par centimeter långa: dvärgmalar och ­abborrar, tandkarpar och karpar. Det filtrerade och syrsatta vattnet ger dem livskraft, vilket deras naturliga hemvister – vattendrag och floder i sydöstra USA – som kvävs av dammar och grumlas av föroreningar inte gör. Fiskarna i arken tillhör de sista av sina arter.

Vid rodret delas Noas roll mellan J.R. Shute och Pat Rakes, som vid 1980-talets mitt träffades på universitetet. De har plaskat runt i vattendrag och haft akvarier sedan de var barn. Nu har de lyckats göra barndomens passion till ett ovanligt yrke. Sötvattendjur är hårt trängda över­allt på jorden, och det artrika sydöstra USA är inget undantag. I sitt allmännyttiga bolag Conservation Fisheries, Inc. (CFI) i Knoxville försöker J.R. Shute och Pat Rakes hålla några av de allra sällsyntaste arterna vid liv.

Det är inte som att föda upp guldfiskar eller guppyer. Bland arkens passagerare finns den hotade diamantabborren Crystallaria cincotta, som visat sig vara så känslig för störningar att biologerna bara iakttar den i akvariet via en monitor. I en bassäng intill simmar en abborrfisk av arten Percina jenkinsi. Dess enda kända hemvist är floden Conasauga, som rinner genom delstaterna Georgia och Tennessee, och vars vatten länge har varit förorenat och fyllt med slam från jordbruk och industrier. I Conasauga finns det kanske 200 exemplar kvar, kanske inte, men de tre som nyligen kom hit är de enda i fången­skap. På CFI hoppas alla att de inte visar sig vara av samma kön utan att de kan para sig. Man tänker göra allt för att arrangera sand och småsten till gömställen, som inspirerar till parning. Att över huvud taget fånga fiskarna är emellertid en lika stor utmaning. J.R. Shute och Pat Rakes utgör en säregen syn när de är på fiskjakt i en flod. De är iförda dykarmasker och talar genom sina snorklar. De har på sig tjocka torrdräkter och är tvungna att ha näten bakom nacken, eftersom de behöver båda händerna för att dra sig fram över bottnen. De snorklar ofta med ficklampor på natten, när en del fiskar är aktiva. När de en gång plaskade förbi en mörk lägerplats, hörde de någon ropa: ”Jösses, det där liknar stora paddor med strålkastare!”

Målet är att ha ett yngelbestånd redo för att åter­införa fiskarna i en flod, om och när myndigheterna har gjort något för att återskapa flodens rena och ohindrade förlopp. Det har ännu inte skett med Conasauga, men det sker i andra vattendrag. För närvarande är J.R. Shute och Pat Rakes inte bara upptagna av att fånga fiskar till arken utan även av att följa hur det går de fiskar som de redan satt ut i naturen igen. ”Det är ett stort naturförsök, och vi lär oss under tiden”, sade Pat Rakes. ”Jag är glad att jag kan ägna mig åt något som jag brinner så för.”

Sjöar, mossar och floder utgör mindre än tre promille av allt sötvatten och under en promille av allt vatten på jorden. Dessa vattendrag hyser dock upp till 126000 av världens djur­arter, däribland snäckor, musslor, krokodiler, sköldpaddor, groddjur och fiskar. Nästan hälften av de 30000 kända fiskarterna lever i sjöar och floder, och många av dem mår inte bra. I Nordamerika är till exempel 39 procent av sötvattenfiskarna i fara. För några decennier sedan var siffran 20 procent. Sötvattendjur försvinner 4–6 gånger så snabbt som djur på land eller i havet. I USA lever nästan hälften av de 573 djuren på listan över hotade arter i sötvatten.

Det beror på att ekosystemen i sötvatten är så nära kopplade till människors aktiviteter. Industrier och lantbruk ligger ofta längs vattendrag, och förr eller senare hamnar resterna av nästan allt vi gör i närmaste å – om vi inte redan fått den att torka ut. Som i andra av världens torra områden måste djurlivet i sydvästra USA kämpa om vattnet med en växande befolkning. Både Rio Grande och Coloradofloden är i dag bara rännilar vid sina mynningar.

Det är dock sydöstra USA som sticker ut som ett av de ställen i världen som har den största variationen av sötvattenarter, i synnerhet i de södra Appalacherna. De kraftigt eroderade bergen innehåller otaliga höjder och dalar, som glittrar av källor, strömmar, vattenfall, vattendrag och dammar, som blivit till isolerade ­nischer, i vilka sötvattendjur har kunnat utveck­las till en mångfald av arter. Bergen har även sluppit de istidsglaciärer som likt bulldozers planade ut stora delar av kontinenten längre norrut. Som en följd därav har sydöstra USA världens största bestånd av sötvattenmusslor, Nordamerikas förnämsta samling av sötvatten­snäckor, kräftor och sköldpaddor och nästan 700 av de omkring 1000 arterna och under­arterna av amerikanska sötvattenfiskar.