Mammutungen från tundran

Efter 40000 år i isen dyker en i stort sett intakt mammut upp.

9 november 2009 av Tom Mueller

En mors förlust

Mammuthjorden närmar sig den brusande floden. En unge håller sig nära sin mammas väldiga ben och stryker då och då de långa, glänsande håren på dem med sin snabel. Himlen är gnistrande blå, och en torr vind susar genom gräset, som böljar som ett hav över den 18000 kilometer breda stäpp som täcker hela norra delen av istidsvärlden. Den långa vintern är över; fågelsång och doften av fuktig lerjord fyller luften.

Kanske är det solens värme som gör mamman ouppmärksam; för ett ögonblick glömmer hon bort att se till sin unge. Den lilla krabaten går iväg mot vattnet. Ungen snubblar på den hala flodstranden och glider ner i en sörja av lera, sand och kallt smältvatten. Ungen kämpar för att ta sig loss, men för varje rörelse dras den längre ner. Gyttjan tränger in i ungens mun, i snabeln och i ögonen. Oförmögen att orientera sig flämtar ungen efter luft, men får bara i sig en munfull lera. Ungen hostar och får kväljningar. Panikslaget utstöter den ett gällt skrik som får mamman att komma springande. Ungen andas in av all kraft och drar ner gyttjan i luftvägarna så att lungorna försluts. När mamman kommer fram till stranden har ungen sjunkit halvvägs ner i den iskalla sörjan. Den spritter hjälplöst till innan chocken sätter in. Mamman brölar och vankar rastlöst av och an på den mjuka flodstranden, vilket lockar till sig den övriga flocken. Medan de ser på sjunker ungen ner under ytan.

Upptäckten

En majmorgon 2007 på Jamalhalvön i Sibiriens nordvästra del står renskötaren Juri Khudi tillsammans med tre av sina söner på ett sandrev vid floden Juribej och håller rådslag över ett kadaver. De har aldrig tidigare sett ett sådant djur, men de känner till det från myterna som deras folkslag, nentserna, brukar sjunga i sina hyddor under mörka vinterkvällar. Det är en mammutunge, ett djur som enligt nentserna vandrar i underjordens frusna mörker, drivna av underjordens gudar på samma sätt som nentserna driver sina renar över tundran. Juri Khudi har sett mängder av honungsfärgade mammutbetar; hans folk hittar dem varje sommar. Han har dock aldrig sett ett helt djur, definitivt inget som varit så välbevarat. Bortsett från att djuret saknar hår och tånaglar är det helt intakt.

Juri Khudi känner sig illa till mods. Han anar att det rör sig om en viktig upptäckt, en som någon borde informeras om. Han vill emellertid inte röra vid djuret, för nentserna betraktar mammutar som illavarslande omen. Vissa påstår rentav att den som hittar en mammut är märkt för en förtida död. Renskötaren lovar sig själv att blidka underjordens makter genom att offra en renkalv och lite vodka, men först beger han sig de 24 milen söderut till den lilla staden Jar Sale för att rådfråga sin gamle vän Kirill Serotetto, som är mer bekant med världen utanför nentsernas sfär. Kirill Serotetto lyssnar på hans historia och tar genast med honom till det lokala museet, där direktören övertalar myndigheterna att flyga Juri Khudi och Kirill Serotetto till Juribej med en helikopter. När de kommer till sandrevet är emellertid mammuten borta.

Kan och bör vi klona en mammut?

I National Geographic nummer 5, 2009 kan du läsa mer om upptäckten av Ljuba och om funderingarna kring huruvida vi kan klona en mammut utifrån hittat DNA – och om vi bör göra det. Tidningen kan beställas här.

Läs också

Kanske är du intresserad av...