Vargkriget

Vargar påminner på många sätt om människor.

De är starka, aggressiva, revirhävdande och lever av rov. De är intelligenta, nyfikna, lojala och kan samarbeta och anpassa sig. De har en kraftig inverkan på det ekosystem som de lever i.

Trots det är det ingen tvekan om att vi har svårt för vargar. Kanske kan vi inte riktigt förstå kopplingen mellan den stora, stygga vargen och dess nära släkting med de bedjande ögonen, som följer oss runt i huset. Eller kanske är det för att vargen är jordens mest utbredda stora landlevande däggdjur efter människor och deras husdjur – och att den på norra halvklotet länge har konkurrerat med oss om kött.

Oavsett skälet ligger människan och vargen i krig med varandra – det är en uråldrig strid om revir och föda mellan deras klaner och våra. I USA sträcker slagfältet ut sig över de nordliga delstaterna i Klippiga bergen.

Månna trodde att kriget var slut. Vargarna förföljdes hänsynslöst, fångades i fällor och förgiftades, till och med i naturreservat, tills de på 1930-talet var utrotade i västra USA. När Canis lupus år 1974 fick beteckningen hotad art i USA:s 48 sammanhängande delstater, fanns det vargar enbart i ett hörn av norra Minnesota samt i en nationalpark på ön Isle Royale ute i Övre sjön i Michigan.

Vid 1980-talets mitt vandrade dock ett fåtal vargar från Kanada söderut längs den höglänta vattendelaren The Continental Divide i Klippiga bergen. Två av dem slog sig ned i en isolerad del av Glacier nationalpark i Montana och fick år 1986 fem ungar. De biologer som försiktigt försökte hålla koll på de nyanlända, kallade dem ”den magiska flocken”, eftersom de hade en förmåga att försvinna och sedan dyka upp igen, som om de var flyktiga dimfigurer.

Flocken växte och delades snart i två, sedan tre, som för det mesta höll sig inom parken. Någ­ra av vargarna bröt upp och spred sig till närbelägna statliga skogar. Plötsligt var det ett par som gjorde sig en lya på en privat ranch nästan 15 mil sydväst om Glacier nationalpark och mindre än fem mil från gränsen till Idaho. Folk började rapportera om vargar i både Idaho och norra Wyoming. Fortfarande fanns det emellertid inga säkra tecken på att vargarna inte bara var på genomresa. Inte ännu.

År 1995 och 1996 fångade USA:s motsvarighet till Naturvårdsverket, USFWS (U.S Fish and Wildlife Service) vargar i Kanada och satte ut dem i den drygt 8900 kvadratkilometer stora Yellowstone natio­nalpark och i naturområden i centrala Idaho. Detta agerande från myndigheternas sida utlöste en sådan våg av hopp, rädsla, irritation, stämningar och rubriker att de flesta tror att vargens återkomst till västra USA började där. Det gjorde den inte, men återinförandet förstärkte effekten. Bestånden växte, och kriget trappades upp.

År 2008 bekräftade ämbetsmän från vilt­förvaltningen 569 vargattacker på nötboskap eller får i den amerikanska västern. Det utgjorde mindre än en procent av dödsfallen bland områdets djurbesättningar, men förlusterna är aldrig jämnt fördelade. Samma år sköts 264 vargar efter attacker mot husdjur i Montana, Idaho och Wyoming. Det är många vargar, men be­ståndet har nu vuxit till omkring 1600 djur i över 200 flockar, som strövar runt i området. I dag finns det två nya flockar i nordöstra ­Washington, och det ryktas om en liten enklav i Colorado. Västern blir vildare dag för dag.