Donalds avgörande test

Hannarna hos tofslövsalsfåglarna slåss även om revir, men inga utmanare dyker upp vid Donalds torn. Han sitter uppe på sin gren igen och börjar sjunga snabbare. Det är ett ­tecken på att han har fått syn på en hona. Det har emellertid även andra hannar i närheten, och de börjar också sjunga kärlekssånger – samtliga med blicken riktad mot den ensamma honan i trädtopparna. Vem kommer honan att välja? Jag håller tummarna för Donald.

Donald går igenom en imponerande repertoar av fågel- och lövgrodedrillar och hoppar sedan ned på sin mossmatta. Han lurar bakom sitt torn, vänder näbben mot trädtopparna och kvittrar sakta. Plötsligt dyker en annan tofslövsalsfågel upp på andra sidan tornet. Den har samma färger som Donald, men ett lite rundare huvud. En hona! Okej, Donald kan locka till sig en hona. Kan han få henne att stanna?

Donald och honan börjar leka kurragömma. Han reser för första gången sin morotsfärgade fjädertofs och rusar mot henne med vingarna på snedden bara för att gömma sig igen. Fjädertofsen spretar. Han står med fötterna stabilt planterade i mossan och nickar och gungar och kvittrar och sjunger som en rockstjärna. Sedan rusar han bakom sitt torn och hoppar fram mot henne, men denna gång från andra sidan. Fram och tillbaka och runt, runt tornet springer de båda fåglarna. Donald rusar mot honan, medan föremålet för hans begär springer runt på andra sidan för att bättre kunna betrakta honom och hans eldigt orange fjädertofs.

Om honan väljer Donald kommer de att para sig på mossupphöjningen, men efter tio minuter går hon ut till mossans kant och flyger sin kos. Hon ger uppenbart inte Donald tecken att följa efter henne, för han stannar vid sitt torn och ropar och ropar i ett allt högre tonläge.

Vad har han gjort för fel? ”Kanske ingenting”, säger Brett Benz. ”Jag gissar att det inte var förs­ta gången hon besökte Donald. Och jag kan slå vad om att hon kommer tillbaka.”

Det tror Donald kanske också. Eller så hoppas han att en annan hona ska dyka upp. Under alla omständigheter är han långtifrån handlingsförlamad. Han sätter genast igång att arbeta. Han fäller ned festfjädertofsen, pysslar lite vid tornets fot och tar bort små bitar förstörd mossa och knäckta kvistar. Han flyttar runt nötterna lite och rättar till högen med skalbaggar. Sedan lägger han ­sista handen vid verket genom att jus­tera girlangerna av larvexkrement. Han tar ett steg tillbaka, synar hela konstruktionen och bestämmer sig uppenbarligen för att tornet är klart för ett nytt besök.
Sedan hoppar Donald tillbaka till sin gren och börjar sjunga på nytt. Rat-a-tat-tat, sjunger han. Rat-a-tat-tat. j

• Föregående Sida 4 av 4