En gåtfull tradition

Stonehenge föddes ur en lång tradition av byggnadsverk, som är lika gåtfulla. Så kallade henge-monument – cirkelrunda jordvallar med ett dike på insidan – såväl som långhögar och rundhögar, cirklar av träpålar, bautastenar samt cirkulära och hästskoformade stensättningar var alla vanliga i Storbritannien och på delar av det europeiska fastlandet under bondestenåldern. (Strängt taget är Stonehenge inte, som namnet indikerar, ett henge­-­monument, eftersom placeringen av jordvallen och diket är omvänd.) Många av dessa traditioner har speg­lats i olika stadier av Stonehenges utveckling. De första stenar som med säkerhet restes i Sto­ne­henge, de så kallade bluestones eller blåste­narna, fraktades på båt och släpades från Wales och anlände sannolikt före år 2500 f Kr. De gigantis­ka ­sarsenstenarna följde senare, och vid någon tidpunkt byggdes en väg till floden Avon. Stonehenge är alltså kulmen på en dynamisk utveckling: jordverket, som byggdes på slätten, innan stenarna kom dit, speglade troligen andra­ åskådningar än det senare stenmonumentet, som var tydligt kopplat till vattnet.

När man står inne i de kollapsade cirklarna, är det svårt att se den ursprungliga grundplanen. Det är mycket lättare att föreställa sig de handlingar som låg bakom: planeringen och utförandet; den diplomati som måste ha krävts för att få lov att transportera stenarna genom olika territorier; den logistik som krävdes för att försörja och utrusta en arbetsstyrka; förmågan att övertala, motivera eller tvinga starka män att lämna sina djur, åkrar och jakt­områden – kort sagt alla de nödvändiga, mänskliga handlingar som vi fortfarande kan vara imponerade av, trots att vi inte vet mycket om vilka dessa tidiga britter var, hur de organiserade sig, eller vilket språk de talade.

Vi vet dock att en del odlade jorden och höll husdjur, och att de sedan länge hade börjat tämja naturen och rensa urskogen från björk, tall och hassel. Skelettrester tyder på att britter under bondestenåldern var lättare byggda än vi är i dag, trots ett fysiskt krävande liv. Deras relativt välhållna tänder tyder på en kost som var fattig på kolhydrater, och trots att det är svårt att be­räkna en genomsnittlig livslängd, ser det ut som om människor på det hela taget var ganska så pigga och friska.

Då som nu bjöd livet dock på oväntade faror. ”Vi har hittat svåra kraniefakturer orsakade av slag med trubbiga föremål bland 5–6 procent av dessa befolkningar”, säger Michael Wysocki, som är lektor i rättsmedicin vid University of Central Lancashire. ”Det gäller i lika hög grad för män och kvinnor.” Förklaringarna på dessa skador är många: var det rituellt våld, eller var livet på den tiden bara brutalt?

Nyligen har några dramatiska och helt slump­mässiga upptäckter gett oss de biografis­ka konturerna av några enskilda mäns liv. År 2002 fann arkeologer, som grävde vid Boscombe Down fyra kilometer sydost om Stonehenge, två gravar, som kunde dateras­ till mellan 2500 och 2300 f Kr. Gravarna innehöll kvarlevorna av en 35–45-årig man med en svår benskada – han måste ha haltat rejält – samt en yngre släkting, som kanske var hans son. I den äldre mannens grav låg de förnämaste gravgåvor som någonsin hittats från den perioden i Storbritannien: hårsmycken av guld, kopparknivar, flintredskap, två handledsskydd i polerad sten, som användes av bågskyttar, en underlagssten att utföra metallarbete på samt keramik i den särskilda klockbägarstil, som på den tiden var utbredd på det europeiska fast­­landet. En kemisk analys av båda männens tandemalj gav överraskande resultat: Den yngre mannen kom från det lokala kalkrika området i Wessex i södra England. Den äldre mannen, som kallas ”bågskytten från Amesbury”, kom från början från Alpernas utlöpare i nuvarande Schweiz­ och Tyskland.

Wessexarkeologen Andrew Fitzpatrick, som grävde ut bågskyttens grav, visar mig en skämt­teckning av en tysk flagga, som vajar över Stonehenge. ”Det var väl oundvikligt”, säger han med ett snett leende. Fakta pekar dock på en lycklig historia. Bågskytten, som hade utvandrat från den europeiska kontinenten med sina färdigheter inom metallbearbetning, hade klarat sig riktigt bra i Wessex och vunnit avsevärda rikedomar och status såväl som en familj.

Ett år efter fyndet av bågskytten och hans släkting och mindre än en halv kilometer därifrån snubblade några rörläggare över ännu en grav från ungefär samma period. Denna grav innehöll sju individer, varav minst fyra var män. De var till synes också besläktade och – som bågskytten – heller inte från trakten. Analysen av de främre och de bakre kindtänderna på de tre vuxna visade enligt Andrew Fitz­patrick ”att de hade levt på ett ställe fram till sexårsåldern och någon annanstans fram till trettonårsåldern.” De kan ha tillbringat sin tidigaste barndom i nordvästra Storbritannien, Wales eller Bretagne. ”Huvudfrågan är inte vari­från de kom”, understryker Andrew Fitzpatrick. ”Poängen är att människor på den tiden reste omkring. Det här är det bästa exemplet som vi än så länge har hittat på förhistorisk ­migration i Europa.”

• Föregående Sida 2 av 5 Nästa