En helt unik miljö

En av fördelarna med expeditionens ­fackliga bredd är det ständiga idéutbytet bland forskare med olika bakgrund. Peter Swarts arbete med droppstenar kastar ljus över svunna tiders klimat, vilket i sin tur kan bidra med förklaringar till hur och när lokala djurarter dött ut – Dave Steadmans och Nancy Alburys expertis. Michael Patemans arbete med skelettdelar från människor kan eventuellt visa på hittills okända kopplingar mellan lucayanerna och djurben som har hittats i de blå hålen. Utan den unika geologiska strukturen hos de blå hålen på land hade de bakterier som Jenn Macalady studerar aldrig fått fotfäste – och om bakterierna inte hade skapat en syrefri miljö så hade många av djuren av klassen Remipedia inte överlevt i hålen, vilket hade inneburit att stora delar av det biologiska materialet hade gått förlorat. Som Kenny Broad säger: ”Jag kan inte tänka mig någon annan miljö på jorden som är lika utmanande att utforska och som rent vetenskapligt ger så mycket tillbaka.”

Vi simmar långsamt mot ytan och passerar återigen genom dimman av svavelväte på vår väg mot dekompressionsflaskorna med rent syre, som hänger på sex meters djup. Vi byter flaskor och svävar stilla medan vi andas lätt och obehindrat. På det här djupet hjälper syret till att avlägsna kvävet som ansamlats i våra blodbanor och förhindrar att vi får dykarsjuka, som i svåra fall kan förlama eller till och med döda en dyka­re. Efter 18 minuters dekompression och 65 minuters dyktid vilar jag på rygg på Stargates flytande lock. Det blå hålet under mig känns som en vänligt sinnad främmande värld.

• Föregående Sida 6 av 6