En varm dryck i ett kallt klimat

Det sägs att te kom till Tibet första ­gången år 641, när prinsessan Wen Cheng från Tang­dynastin gifte sig med den tibetanske ­kungen Song­tsen Gampo. Både den tibetanska kungafamiljen och nomaderna fick smak för te, och på goda grunder. Det var en varm dryck i ett kallt klimat, där de enda alternativen var smält snö, mjölk från jakar och getter, kornmjölk eller chang (kornöl). En kopp te med jaksmör gav herdarna ett mellanmål, medan de värmde sig vid elden i den vindpinade ödemarken.

Det te som kom till Tibet längs Tevägen var en primitiv variant av drycken. Te görs av tebus­ken, som är en subtropisk, åretruntgrön buske. Medan grönt te framställs av ooxiderade skott och blad, görs tebriketter till Tibet än i dag av växtens stora, sega blad, kvistar och stjälkar. Det är det bittraste te som finns. När teet ångats och torkats flera gånger, blandas det med klibbigt risvatten, pressas i formar och torkas. En brikett svart te väger mellan ett halvt och tre kilo, och de säljs i hela Tibet.

På 1000-talet hade tebriketterna blivit rikets­ valuta. Songdynastin köpte robusta tibetanska ridhästar för att användas i krig mot de vilda nomadstammarna norrifrån, föregångarna till ­Djingis khans horder. Te blev den viktigaste varan mellan Kina och Tibet. Kineserna betalade 60 kilo te för en häst. Priset hade bestämts av Sichuans te- och häst­agentur, som grundades 1074. Tebärare fraktade te från fabriker och plan­tager runt Ya’an upp till Kangding på 2550 meters höjd. Där syddes teet in i vattentäta höljen av jakskinn och lastades på karavaner av mulor och jakar, som på tre månader färdades den långa vägen till Lhasa.

På 1200-talet köpte Kina cirka 25000 hästar om året för miljontals kilo te, men det kunde inte rädda Songdynastin, som 1279 besegrades av Djingis khans sonson, Khubilai khan.

Byteshandeln med te och hästar fortsatte inte desto mindre under Mingdynastin (1368–1644) och fram till mitten av Qingdynastin (1645–1912). När Kinas efterfrågan på hästar började minska på 1700-talet, byttes teet mot andra varor: djurhudar från högslätten, ull, guld, silver och viktigast av allt traditionell kinesisk medicin, som fanns bara i Tibet. Det var dessa varor som de sista tebärarna som Luo Yong Fu, Gan Shao Yu och Li WenLiang fraktade tillbaka från Kangding, när de hade levererat sitt te.

Precis som de kinesiska kejsarna reglerade handeln med te i Sichuan, kontrollerades handeln i det religiöst styrda Tibet av klostren. Tevägen, som tibetanerna kallar Gyalam, förband de viktiga klostren med varandra. Under århundradenas lopp ändrade maktkamper i Tibet och Kina Gyalam-ruttens sträckning. Det fanns tre huvudvägar: en söderifrån i Yunnan, en norr­ifrån och en österifrån, som skar genom centrala Tibet. Det mesta av teet fraktades längs den centrala rutten, eftersom den var kortast.

I dag är den norra rutten asfalterad och den har blivit landsväg 317. I närheten av Lhasa löper den parallellt med världens högst belägna järnväg, Qinghai-Tibet-banan. Den södra rutten, landsväg 318, är också asfalterad. De båda vägarna är viktiga handelsrutter och är fyllda med last­bilar, som fraktar allt från te, skrivbordsunderlägg, solfångare och plasttallrikar till datorer och mobiltelefoner. Nästan allting är på väg åt samma håll – västerut till Tibet – för att möta efterfrågan från den explosivt växande kinesiska befolkningen.

Den västra delen av den centrala rutten har aldrig asfalterats. Den ringlar sig genom bergen Nyainqêntanglha Shan – ett område som är så kargt och ogästvänligt att det för flera decennier sedan övergavs och stängdes för resande.

Jag har sett resterna av den ursprungliga Tevägen i Kina. För att göra likadant i Tibet måste jag hitta ett sätt att ta mig in i dessa förbjudna berg. Jag ringer till min fru, Sue Ibarra, som är en erfaren bergsbestigare, och ber henne möta mig i Lhasa i augusti.

• Föregående Sida 2 av 4 Nästa