Färgsprakande bevis

Det är den äggformade, släta yta som uppstår ovanför dess huvud, precis innan det bryter genom, den långa, smala, släta ytan som skapas av ryggens krökning samt stjärtfenans cirkelformade avtryck. Det är de sprutande, vita fontäner som blåvalen åstadkommer om den blåser, innan den nått upp över ytan – en rad av tidiga utblås. Det är bubbelblås. Jag upplevde det för första gången precis framför båtens för, när det dök upp en stor grupp bubblor från valens blåshål knappt fyra meter nedanför oss. Bubblan utvidgade sig på väg upp mot ytan, glasaktig och glittrande som en kristallkrona som föll upp­åt. ”Bubbelblås”, sade Bruce Mate.

Just detta bubbelblås verkade som en kommentar till vår ständigt närvarande och irriterande lilla båt. Det var förmodligen en svordom på valspråk. Den steg upp ovanför valens huvud som en pratbubbla i en tecknad serie. Innehållet var något i stil med ”@*#&%√!?!”

Av alla blåvalens spår på vattnet var avfö­ringen det mest färgsprakande. Den första avfö­ring vi såg kom från en ettåring – en liten, 15 meter lång blåval. Valen blåste tolv meter från oss, och bakom den lystes havet upp av en lång, orangeröd kondensstrimma. ”Vi har avföring”, förkunnade Ladd Irvine. Detta spår, en tegelröd remsa av smält krill, mer vattnig än fast, var vårt första direkta bevis för att blåvalarna på vintern söker föda vid Costa Rica Dome. Eftersom det var en av de hypoteser expeditionen gett sig iväg för att testa, fick Bruce Mate bråttom att hitta en påse, så att han kunde ta ett prov.

Valen bryter ytan, blåser ut och drar in tillräckligt med luft för att fylla en skåpbil – allt på en och en halv sekund.

Beviset för att valarna letar föda bekräftades i fartygets laboratorium. Bruce Mates assistent, Robyn Matteson, som var en av hans studerande, övervakade ekolodet och koncentrationerna av krill på en datorskärm. Krillen var mer fläckvis fördelad än väntat, men det fanns även täta stim av de små kräftdjuren. På andra sidan bordet satt John Calambokidis och Erin Oleson från havsforskningsinstitutet Scripps Institution of Ocean­ography vid varsin dator och studerade valarnas dykprofiler. Dessa registrerades med hjälp av akustiska sändare, som man lyckats fästa på flera valar. Sändarna placeras med en stång och fästs med en sugkopp. De sitter kvar på valen i några timmar i stället för i månader som satellitsändarna, som skjuts in. Vid Costa Rica Dome visade sändarnas djupmätare dyk på över 240 meter. När den lodräta linje som markerar en dykning nådde den djupaste punkten, kunde man se en sicksackrörelse i ett mönster som är karakteristiskt för blåvalar som kastar sig över krill.

Det var betydligt svårare att hitta bevis för att det föds kalvar vid Costa Rica Dome, men efter många resultatlösa dagar fick vi så småningom bevis i form av en valmamma och hennes kalv som dök upp vid styrbords sida. De rörde sig långsamt och tillbringade mycket tid vid ytan. Mamman överraskade oss genom att låta sin kalv simma mot Pacific Storm. En valmamma placerar sig ofta mellan sin kalv och en potentiell fara, men denna hona lät obekymrat sitt barn utforska omgivningen.

John Calambokidis seglade ut med Squall för att ta bilder vid ytan för fotoidentifikation. Flip Nicklin och kameramannen Ernie Kovacs högg snabbt sin utrustning och följde med. När de närmade sig valarna tog de på sig simfötter och gled ned i vattnet. Först kunde de inte se annat än blått genom dykarmaskarna. Eric Kovacs spanade efter kalven, och plötsligt passerade den förbi honom omkring två meter under hans simfötter. Valen var bara en baby, men trots det var det som om dess blå rygg fortsatte under honom i en oändlighet. När kalven gled förbi Flip Nicklin, roterade den en aning för att kunna­ vända ett öga mot honom. Den stirrade rakt in i objektivet, och Flip Nicklins slutare kvitterade med en blinkning.

• Föregående Sida 6 av 7 Nästa