Sextionioårige Toyoo Ide (med tatueringarna) och några andra män utnyttjar det bad som de japanska självförsvarsstyrkorna ordnat vid ett evakueringscentrum i Koriyama. Toyoo Ide har jobbat på kärnkraftverket hela sitt liv. Han saknar sitt hem: ”Där finns varken vatten eller el nu, men om det fanns skulle jag återvända hem, strålning eller inte. Jag skulle ge mig av genast. Jag klarar inte att bo i en stad full av främlingar.”

Galleri: Japans förbjudna zon

Efter katastrofen den 11 mars 2011 evakuerades tiotusentals människor från sina hem i området runt det olycksdrabbade kärnkraftverket i Fukushima. Bara fotspåren finns kvar, stelnade i leran. Här är ett exklusivt reportage från den radioaktiva zonen.

9 december 2011

Efter katastrofen den 11 mars 2011 evakuerades tiotusentals människor från sina hem i området kring det olycksdrabbade kärnkraftverket i Fukushima. Bara fotspåren finns kvar, stelnade i leran. Här är ett exklusivt reportage från den radioaktiva zonen. Foto: David Guttenfelder.

Gräs började gro i detta bilvrak några månader efter tsunamin.
Poliser med ansiktsmasker bevakar den väg som leder i zonen vid staden Minami-Soma. På skylten står det ”Tillträde förbjudet”.
En grid går runt i de övergivna gatorna i staden Namie. Den fann denna livsmedelsbutik, där den åt sig mätt och tog en tupplur.
Det fanns inga evakueringsplaner för djur inom zonen.
Två hundar slåss på en öde gata i staden Okuma. Under katastrofens första dagar strövade mängder av sällskapsdjur och husdjur runt i den förbjudna zonen: kor, grisar, getter, hundar, katter och till och med strutsar. Frivilliga tog sig förbi polispatrullerna och avspärrningarna och fångade in och sanerade djur, som sedan återlämnades till sina ägare. Andra djur matade man. Vid midsommar hade dock ­många av djuren dött av svält och sjukdomar.
Ett vattenskadat fotoalbum hittat vid Fukushimas härjade kust. På bilderna syns barn klädda i fina kimonos för de traditionella ceremonier som firar när barn fyller tre, fem respektive sju.
Futonmadrasser viks vanligtvis ihop och stoppas ­undan varje morgon, men invånarna hade inte tid att städa när de i all hast – via tv:s nyhetsutsändningar – beordrades att evakuera sina hem före gryningen den 12 mars. Det här sovrummet ligger i Okuma, mindre än fem kilometer från Fukushimaverket. ­Ämbetsmän i staden har kritiserat energibolaget ­TEPCO för att bolaget inte gick ut med varningar om den allvarliga situationen.
Evakueringsövningar är rutin i de japanska jordskalvszonerna­. Så när det i mars blev allvar, visste­ skolbarnen precis vad de skulle göra – och de räknade med att komma tillbaka efter några dagar. Det har nu gått månader sedan eleverna flydde. På hyllorna ligger fortfarande de fina skolväskor av läder­, som kan kosta över 1000 kronor och är varje japansk skolelevs käraste ägodel. De kommer sannolikt aldrig att hämtas.
Endast fotspåren är kvar, torkade i leran. Efter katastrofen den 11 mars 2011 evakuerades tiotusentals invånare runt det förstörda kärnkraftverket Fukushima.
En ensam djuraktivist vandrar längs Fukushimas kust. Kärnkraftverket ligger precis på andra sidan krönet. Flera veckor efter det att andra tsunamidrabbade områden rensats på bråte kunde man fortfarande inte skicka hit saneringspersonal på grund av de höga strålningsnivåerna. En del djur­aktivister trotsade förbudet att gå in i zonen för att hjälpa sällskapsdjur och husdjur som lämnats kvar, detta trots att överträdelser kunde ge höga böter.
I en gymnastiksal i Hirono den 8 juni informeras en grupp evakuerade iförda skyddsdräkter, innan de bussas till sina hem för ett kort besök under vilket de får hämta några få, mindre skrymmande ägodelar. (Det finns inte plats i bussen för större saker.) Turerna in i zonen genomfördes visserligen under strikt övervakning, berättar en ämbetsman, men saneringen efteråt utgjordes enbart av att allt och alla vinkades igenom utan strålningskontroller.
Sjuttiofyraåriga Nobuko Sanpei äter kvällsmat i sin kartonglägenhet på ett kongresscentrum i Koriyama. ”Det var olidligt varmt, så jag skar upp ett hål”, säger hon. I flera månader efter kärnkraftsolyckan bodde tusentals flyktingar i så kallade kartonghus på krogar, skolor och andra offentliga lokaler. Nobuko Sanpei har nu flyttat in i en liten lägenhet, men hon saknar risfälten som hon och hennes man ­skötte i Tomioka söder om kärnkraftverket.
En evakuerad vilar i sin tillfälliga bostad. I de trånga utrymmena fanns ingen plats för privatliv och dess­utom var risken för sjukdomsspridning stor. Äldre personer som har bott hela sina liv i små samhällen på landet med god sammanhållning känner ofta en stor motvilja mot att flytta in i tillfälliga bostäder långt från vänner och släktingar. Socialarbetarna gör sitt bästa för att förhindra en våg av kodoku-shi (ensam död) bland äldre som bor för sig själva.
Junko Shimizu packar ned sin mans kostym. Hon är på ett kort besök i sitt hem i Namie.
I det här hemmet innanför den radioaktiva zonen föll en bild av en familjemedlem ner och gick ­sönder under jordskalvet. I Japan är det vanligt att man håller minnet av förfäderna vid liv genom att sätta upp porträtt av avlidna patriarker och matriarker. Ofta tittar de ner på ett buddhistiskt släkt­altare, där man tänder rökelse och ber för dem. Nu vakar porträtten över de övergivna hemmen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...