Irans ensidiga vapen

Det finns för närvarande inget realistiskt alternativ till att transportera olja genom världens mest strategiska flaskhals, Hormuzsundet.

8 februari 2012 av Marianne Lavelle, National Geographic News

I Irans konflikt med väst om landets atomprogram har den islamiska republiken ett vapen, som det inte finns något motdrag till: förmågan att blockera den mest strategiska flaskhalsen för oljetransporter i världen.

Trots att militära strateger och diplomatiska experter i över 30 år har varit bekymrade över Irans kapacitet att kasta ut den globala ekonomin i ett kaos, har det inte gjorts några större framsteg med avseende på att utveckla alternativa vägar, som kan ta udden av Irans hot om att blockera Hormuzsundet.

Klicka på kartan nedan för att se en interaktiv grafik av Hormuzsundet, världens mest strategiska flaskhals för oljetransport.

Ökad spänning

Spänningen ökade förra veckan, när Israels försvarsminister, Ehud Barak, utfärdade en öppen varning för att tiden höll på att ta slut för Iran att avbryta sitt atomprogram.

Iran har hävdat att landets anläggningar för anrikning av uran är avsedda för ett fredligt utnyttjande av energin, inte för tillverkning av vapen. Efter ett besök av FN-inspektörer och planer på ett nytt besök senare i månaden beskrev Irans statliga nyhetsbyrå samtalen som ”positiva och konstruktiva”.

Israel antydde emellertid att FN:s diplomatiska insats och ett oljeembargo lett av USA och Europa inte gick fram fort nog för att avvärja det iranska kärnvapenhotet. Ehud Barak sade att om Iran flyttade ned sina anläggningar i underjordiska bunkrar, kunde det vara ”för sent” att förstöra dem. Baraks kommentar skapar rädsla för att Israel kanske kan inleda ett ensidigt flyganfall.

Försvarsstrateger tror att ett sådant drag skulle utlösa en iransk vedergällning i form av en blockering av Hormuzsundet.

Huvudpulsåder på spel

Det finns hundratals flaskhalsar, som begränsar oljeströmmen världen över, från Malackasundet i öster till Panamakanalen i väster. Ingen är dock lika betydelsefull som Hormuzsundet. År 2011 transporterades i genomsnitt 16 milljoner fat om dagen – eller 20 procent av den globala oljehandeln – med tankfartyg genom den 280 kilometer långa vattenvägen mellan Iran och Oman, som förbinder Persiska viken med Omanviken och de bakomliggande havsområdena.

Det smalaste stället i sundet är 50 kilometer brett, men navigeringen är ännu mer begränsad. Tankfartygen måste följa antingen en utåtgående eller inåtgående led, som vardera är 3,2 kilometer bred, och de är åtskilda av en lika bred buffertzon. År 2011 seglade varje dag omkring 14 utåtgående tankfartyg med råolja genom passagen, och cirka 77 procent av lasten hade kurs mot Asien och Stilla havet.

En blick på historien understryker den ekonomiska risken med en stängning av Hormuz. Det största försörjningsstoppet någonsin på oljemarknaden inträffade i augusti 1990, när Iraks invasion i Kuwait tog bort 4,3 miljoner fat olja om dagen från marknaden – omkring 6,5 procent av världsproduktionen. Avbrottet fick världspriserna på olja att stiga till det dubbla (från cirka 20 dollar per fat till 40 dollar per fat). En blockering av Hormuz skulle emellertid stänga ute nästan fyra gånger så mycket olja som Kuwaitkrisen gjorde, och skära av en tre gånger så stor del av oljemarknaden. Detta enorma avbrott i tillgången skulle komma vid en tidpunkt då oljan kostar över 100 dollar per fat, och världsekonomin är svag.

När den amerikanske diplomaten Richard Jones, som nu är vicedirektör för den internationella energiagenturen i Paris, förra veckan vittnade inför USA:s senat, tonade han ned den effekt Iran skulle kunna utöva på oljemarknaden. Han sade att Hormuzhotet redan i viss omfattning ”var medräknat i marknadspriserna”, vilket är ett av skälen till att oljepriserna redan har varit så höga. ”Sannolikheten för en långvarig blockad av transporten genom Hormuz betraktas som ganska liten”, sade han.

Det asymmetriska hotet

Förra gången Iran försökte sabotera fartygstrafiken genom Hormuz var under det tio år långa kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet. Den amerikanska fregatten U.S.S. Samuel B. Roberts var nära att sjunka efter att ha gått på en iransk mina i april 1988, vilket fick president Ronald Reagan att beordra en massiv vedergällningsattack. Även om Irans örlogsstyrkor inte betraktas som något hot mot den amerikanska flottan, har den islamiska republiken investerat kraftigt i vapen för ”asymmetrisk krigföring”. Som det beskrevs 2008 i en rapport från institutet för mellanösternstudier i Washington, bygger Irans strategi på mobila kustrobotbatterier, moderna pansarvärnsrobotar monterade på snabbgående fartyg, miniubåtar, moderna sjöminor, drönare och landets förmåga att dölja och sätta in sitt artilleri i de otaliga vikar, bukter och öar som finns längs dess 2400 kilometer långa kustlinje i Persiska viken.

Experter på centrumet för strategiska och internationella studier i Washington D.C. publicerade förra månaden en analys av hotet mot Hormuzsundet, däribland ett scenario i vilket Israel genomför ett större flyganfall. Analytikerna förutspådde att Iran skulle använda sina ubåtar för att placera ut intelligenta bomber i sundet och i närheten av Omanviken. De bedömde dessutom att tankfartyg kanske skulle komma att attackeras med målsökande torpeder. En sådan konfrontation, sade centrets analytiker, skulle sannolikt på USA:s uppmaning utlösa ett begränsat krig till sjöss och i luften för att öppna sundet. Det skulle dock stoppa fartygstrafiken i upp till en vecka, och försäkringspremierna och utgifterna för oljetransport med tankfartyg skulle fördubblas i ytterligare två till tre veckor.

En blockering av oljeströmmen genom Hormuzsundet skulle även sätta en av den globala oljemarknadens vikigaste säkerhetsventiler ur funktion. Nästan hela världens reservkapacitet för produktion av olja – omkring 3,5 miljoner fat om dagen – finns i Saudiarabien. Kungadömets underförstådda löfte om att hålla igång oljeflödet bedömdes som ett viktigt redskap för att hålla oljemarknaderna i schack under den libyska krisen förra året och under förra decenniets krig i Irak. Saudiarabiens förmåga att kompensera för eventuella brister i leveranserna till världsmarknaden skulle skäras av, eftersom 75 procent av landets olja exporteras genom Persiska viken.

Saudiarabien kan även exportera olja genom den 1198 kilometer långa oljeledningen Petroline, som löper i västlig riktning från Buqayq till Röda havet och betraktas som ett viktigt alternativt till oljetransporten i händelse av en stängning av Hormuz. Petroline har dock bara kapacitet för fem miljoner fat olja om dagen, mindre än en tredjedel av vad som för närvarande passerar genom Hormuzsundet.

En nyskapande idé för att öka denna kapacitet är användningen av så kallade DRA-kemikalier, som reducerar motståndet mot genomströmning, så att oljan flyter lättare genom rörledningen. Ekonomen Dagobert Brito från James A. Baker-institutet vid Rice University i Houston, USA, som för tio år sedan var först med att föreslå en sådan åtgärd, har uppskattat att DRA plus en uppgradering av pumpar, skovelhjul och turbiner skulle kunna öka kapaciteten för transport av olja via rörledning till Röda havet med 11 miljoner fat om dagen. Första gången han genomförde analysen var det mot bakgrund av tekniken som fanns 2000, och då uppskattade Dagobert Brito kostnaderna för sådana uppgraderingar till cirka 3,4 miljarder kronor. Även om omkostnaderna troligen ökat sedan dess har det även skett förbättringar av kemikalierna, som skulle kunna öka kapacitetsförbättringen ännu mer, säger han.

”På lång sikt skulle man inte kunna få ut tillräckligt med olja på det sättet”, säger Dagobert Brito i en intervju. ”Men det skulle köpa tid. Man skulle inte vara lika pressad att göra något snabbt.”

Eftersom Petroline löper genom Saudiarabien är det emellertid upp till kungadömet att överväga en sådan investering. Fördelarna skulle kanske inte uppväga kostnaderna, i alla fall inte på kort sikt, eftersom en stängning av Hormuzsundet skulle göra att Saudiarabien skulle kunna höja priset per fat som landet exporterar genom Röda havet.

Ett annat viktigt alternativ till Hormuz skulle kunna vara en 370 kilometer lång oljeledning för dygt 18 miljarder kronor genom Förenade arabemiraten, som har hållit på att byggas i flera år. Förenade arabemiratens oljeminister sade förra månaden att landet nästan är färdigt med sträckan från Habshan i närheten av Abu Dhabis landbaserade anläggning för produktion av råolja till en offshore-oljeterminal i emiratet Al Fujayrah vid Omanviken. Kapaciteten av Abu Dhabi Crude Oil Pipeline blir dock bara 1,5 miljoner fat om dagen eller mindre en tiondel av den nuvarande genomströmningen genom Hormuzsundet. Dessutom kommer projektet, som försenats i flera omgångar, inte att vara driftsklart förrän i maj eller juni.

En del analytiker ser faktiskt maj eller juni som en sannolik tidpunkt för ett israeliskt angrepp mot Iran. Bakgrunden är Ehud Baraks antydan om att hans land inte kan avsätta resurser till en årlig amerikansk-israelisk militär övning den här våren.

Det kommer i så fall att ge mycket tid åt att hitta eventuella alternativa oljevägar ut ur världens viktigaste oljebäcken, och det trots tre årtionden av bekymmer över Hormuzsundets sårbarhet. ”Jag är ingen profet eller så”, säger Dagobert Brito. ”Men det finns en risk. Och vi skulle vara mycket bättre rustade, om vi hade fler alternativ än vi har för närvarande.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...