Jill Seaman

Krigszonläkaren Jill Seaman är en av våghalsarna i porträttserien om modiga män och kvinnor, som tänjer på gränserna inom sitt fält.

10 januari 2013 av Pat Walters

Jill Seaman har i årtionden verkat för att ge den prövade befolkningen i Sydsudan tillgång till modern medicin. Hon kom till området 1989, mitt i ett brutalt inbördeskrig och mitt i en av de värsta epidemier som Afrika någonsin drabbats av, en epidemi orsakad av den tropiska parasitsjukdomen kala-azar. I dag är kriget slut, Sydsudan har blivit en självständig stat och epidemin har klingat av. Regionen, som blivit Jill Seamans andra hem, plågas dock fortfarande av våld, sjukdomar och – kanske värst av allt – skräck.

Hurdan var situationen när du kom dit första gången?

Nästan halva befolkningen var död. Man kunde gå genom byar utan en enda levande människa. Man såg aska från bränder och ibland trampade man på skelettdelar. Men det bodde ingen där. Det var tyst, hemskt och förkrossande.

Du skulle bekämpa orsaken till all denna död. Kan du beskriva fienden?

Kala-azar överförs via stick från sandmyggor och yttrar sig i feber, avmagring och förstoring av mjälten. Efter flera veckor dör man. År 1989, då jag kom till Sydsudan med Läkare Utan Gränser, fanns det ingen som kunde behandla patienter ute i bushen. Det behövdes forskning för att man skulle kunna behandla och ställa diagnos på högteknologisk nivå i en lerhydda. Det var det främsta syftet med vår forskning, och det är det än i dag.

Men under loppet av 20 år har ni lyckats utrota sjukdomen?

Nej, faktisk inte. Det är svårt att jämföra epidemin med dagens förhållanden, för numera finns det hälsovård, men under de senaste tre åren har vi ändå haft ytterligare ett utbrott. Det senaste året har vi behandlat 2500 personer. Det är väldigt många patienter.

Din mottagning har bombats och bränts, men du vill inte kallas för våghals?

Det är jag inte heller, verkligen inte. Läkargärningen är min passion, Sudan likaså. Jag kan berätta om massor med saker som har hänt som har varit oerhört skrämmande, till exempel en massaker i en stad strax norr om oss där kanske 200 människor dödades under ett par timmar. De bara sköt besinningslöst på folk, på kvinnor som tvättade kläder. Men det har ingenting att göra med varför jag är här.

Men du är där. Och det är riskabelt, eller hur?

Det handlar inte om att jag tar risker. Det gör alla. Att leva är en risk. Alla som bor här vet att livet kan ta slut om en timme, men de lever och är glada. Mitt arbete påverkar miljontals människor, och förhoppningsvis hjälper jag dem. Kan man vara mer lyckligt lottad?

Läs också

Kanske är du intresserad av...