Konflikten bygger på missförstånd

Hur kommer det sig att denna resursrika plats har förvandlats till ett farligt, regellöst kaos? Om man dyker ner i historien visar det sig att Albertineriftens historia har formats av en rad missförstånd om etnisk tillhörighet.

14 november 2011

Hur kommer det sig att denna resursrika plats har förvandlats till ett farligt, regellöst kaos? Om man dyker ner i historien visar det sig att Albertineriftens historia har formats av en rad missförstånd om etnisk tillhörighet.

Arkeologiska och språkliga vittnesbörd tyder på att olika folkslag kom till området och upprättade ett heterogent samhälle så tidigt som kring år 500 efter Kristus. De talade närbesläktade bantuspråk och livnärde sig på jordbruk och boskapsuppfödning. På 1400-talet bildades centraliserade kungadömen som Bunyoro och Rwanda. Det uppstod en exklusiv klass av storskaliga boskapsuppfödare som skilde sig från bönderna genom sina kläder och matens som de åt. Med tiden skilde dessa boskapsuppfödare ut sig alltmer från den övriga befolkningen och fick ett ökat inflytande.

När den brittiske upptäcktsresanden John Hanning Speke kom till området i slutet av 1800-talet blev han förbluffad över de ytterst välorganiserade kungadömen med hov och diplomater som han fann. Han antog att den boskapsuppfödande eliten, som bland annat kallades tutsier, var ett högtstående nilfolk (från nuvarande Etiopien) som kommit till området och kuvat, som han såg det, de lägre stående infödda bantubönderna, bland dem hutuerna.

”Civilisationerna vid de stora sjöarna stred mot den gängse bilden av afrikanernas intellekt och andliga förmåga som lågtstående”, säger arkeologen Andrew Reid. Föreställningen om nilfolkets intåg förklarade existensen av högtstående kungadömen i Afrikas hjärta. Det enda problemet var att den var felaktig.

Tutsierna tog lögnen till sig

Det hindrade inte tutsierna och andra eliter från att ta till sig historien om sitt exotiska ursprung. På så vis skilde de ju ut sig ännu mer från hutumajoriteten. Efter Östafrikas uppdelning mellan flera europeiska länder i slutet av 1800-talet var tyskar och belgare mer än villiga att ta över det som tycktes vara en naturlig social hierarki och ge företräde åt den enligt deras uppfattning högre stående tutsiminoriteten.

Trots att de fysiska skillnaderna mellan de båda grupperna ofta har betonats – tutsierna lär vara längre och ha ljusare hy och tunnare läppar än hutuerna – var det så svårt att skilja dem åt att belgierna år 1933 valde att utfärda identitetskort. De 15 procent av befolkningen som ägde boskap eller hade vissa fysiska drag klassades som tutsier, medan resten betraktades som hutuer. (I vissa fall hamnade medlemmar av en och samma familj i olika grupper.) Identitetskorten, som i praktiken kodifierade ett kastsystem som delade ett folk i två, användes under folkmordet i Rwanda för att avgöra vem som skulle få leva och vem som skulle dö. När kolonialmakterna beviljade länderna självständighet i början av 1960-talet hade etniska konflikter mellan tutsier och hutuer redan utlöst vågor av mord och hämndaktioner. Än i dag finns det spänningar mellan de båda grupperna i Kongo.

Växande befolkning utlöser fler konflikter

Det råder dock inga tvivel om att det låg mer bakom folkmordet i Rwanda än etniskt hat mellan hutuer och tutsier. I slutet av 1900-talet gick det på allvar upp för folk att resurserna faktiskt inte räckte till alla människor i Albertineriften, vilket var det som utlöste katastrofen. En oroande ökning av befolkningssiffrorna som sammanföll med ett stort prisfall på kaffe och te på 1980-talet utmynnade i betydande fattigdom, vilket ökade påfrestningarna på jorden och dess resurser ännu mer. Under samma period hade visserligen ett land som Nederländerna lika hög befolkningstäthet som Rwanda, men skillnaden var att Nederländerna hade ett mekaniserat, högintensivt jordbruk. I Rwanda använde man sig av gammaldags jordbruksmetoder, vilket innebar att det enda sättet att få fram mer mat var att odla upp ytterligare arealer.

I mitten av 1980-talet användes varenda hektar odlingsbar jord utanför nationalparkerna till jordbruk. Söner ärvde allt mindre jordlotter, om de över huvud taget ärvde någonting alls. Jorden var totalt utarmad och spänningarna i området var stora. Före folkmordet genomförde de belgiska ekonomerna Catherine André och Jean-Philippe Platteau en studie i ett område av Rwanda och kunde då konstatera att alltfler familjer hankade sig fram på mycket små arealer. När de intervjuade invånarna efter folkmordet var det inte ovanligt att få höra saker som: ”Krig är nödvändigt för att bli av med befolkningsöverskottet, så att befolkningssiffran stämmer bättre överens med jordresurserna.”

Catherine André och Jean-Philippe Platteau menar inte att folkmordet var en oundviklig följd av befolkningstrycket, för morden var utan tvivel anstiftade av maktgalna politikers beslut. Flera forskare, däribland den franske historikern Gérard Prunier, är dock övertygade om att bristen på jord var en faktor bakom folkmordet.

Läs också

Kanske är du intresserad av...