Nationalparken är en krigszon

Den misstänkte lejondödaren sitter vid Georgesjöns strand och spelar brädspelet omweso med en annan boskapsuppfödare. Han presenterar sig som Eirfazi Wanama och säger att han varken kan säga hur gammal han är eller hur många barn han har. ”Vi afrikaner räknar inte vår avkomma, för ni muzungu vill inte att vi skaffar för många barn”, säger han. Muzungu är ett slanguttryck för vita. Eirfazi Wanama ger mig ett snett leende. ”Kom nu till saken: Några lejon har hittats döda här och parkvakterna kom mitt i natten och grep mig”, säger han.

14 november 2011

Den misstänkte lejondödaren sitter vid Georgesjöns strand och spelar brädspelet omweso med en annan boskapsuppfödare. Han presenterar sig som Eirfazi Wanama och säger att han varken kan säga hur gammal han är eller hur många barn han har. ”Vi afrikaner räknar inte vår avkomma, för ni muzungu vill inte att vi skaffar för många barn”, säger han. Muzungu är ett slanguttryck för vita. Eirfazi Wanama ger mig ett snett leende. ”Kom nu till saken: Några lejon har hittats döda här och parkvakterna kom mitt i natten och grep mig”, säger han.

I slutet av maj 2010 såg två parkvakter i Queen Elizabeth nationalpark i Uganda gamar cirkla över ett fält inne i parken, cirka en och en halv kilometer från Eirfazi Wanamas by Hamukungu. De hittade fem lejon som dött av förgiftning. De första undersökningarna pekade på Eirfazi Wanama. En annan misstänkt flydde från området. ”De höll mig kvar en dag”, berättar Eirfazi Wanama. ”Men nu har de släppt mig. Jag försvinner inte härifrån.”

Kräver en del av nationalparken

Hamukungu ligger inom nationalparkens område. Parkens största attraktion är lejonen, som på knappt tio år har blivit cirka 40 procent färre. ”Byborna har blivit fler”, säger Wilson Kagoro, som jobbar med att bevara parkens djurbestånd. ”Mängden nötkreatur har också ökat. Därför har det uppstått en allvarlig konflikt mellan dem och oss. De smyger sig in i parken sent på kvällen för att låta sina djur beta – och så tar lejonen för sig av det som bjuds.” Eftersom det är olagligt att låta boskap beta i parken kan de förorättade inte göra någonting rent juridiskt.

Det betyder dock inte att de står utan motdrag. ”Vi överlever på Guds nåde”, svarar Eirfazi Wanama på frågan hur så många människor kan överleva på så lite jord. ”Nationalparken har gjort oss utfattiga! Folk måste kunna livnära sig!” Så låter det ofta i de överbefolkade byarna utanför områdets många parker och reservat.

Afrikas äldsta nationalpark, Virunga i östra Kongo-Kinshasa, grundades år 1925. Den är en av de mest hotade nationalparkerna, eftersom många människor redan har slagit sig ner i den. Området, som en gång i tiden myllrade av stora, vilda djur, är i dag nästan spöklikt tomt. Turiststugorna i parken är förstörda och sedan 1994 års folkmord i Rwanda har större delen av parken varit stängd för turister.

Parken är en regelrätt krigszon. Rodrigue Mugaruka är chef för parkvakterna i Rwindi, Virungas centrala del. Han är en före detta barnsoldat och var med om att störta diktatorn Mobutu Sese Seko år 1997 i dåvarande Zaire, numera Kongo-Kinshasa. I landets östra del ledde tomrummet efter diktatorn till en stark rivalitet mellan olika arméer och miliser om områdets guld, träkol, tenn och coltan.

I dag bekämpar Rodrigue Mugaruka den så kallade Mai-Mai-milisen. Miliserna kontrollerar tjuvfisket och den illegala träkolsproduktionen i många av de byar som har dykt upp i parken längs Edwardsjöns västra strand.

Nyligen återtog han kontrollen över Rwindi från de tusentals kongolesiska soldater som befinner sig där för att slå tillbaka miliserna. Myndigheterna ger sällan soldaterna någon lön, så de har dödat de vilda djuren för att få tag i något att äta.

Rodrigue Mugarukas försök att upprätthålla lag och ordning i parken ogillas av de tiotusentals kongoleser som flytt från konfliktdrabbade områden och slagit sig ner i byarna. I den lilla fiskeorten Vitshumbi beordrar han sina parkvakter att demolera flera illegala fiskebåtar och sätta eld på båtarna, näten och säckarna med träkol, allt medan en grupp bittra bybor tittar på. Sedan seglar han oss till byn Lulimbi i en fiskebåt som på flera ställen har bucklor efter gevärsskott. Därifrån kör vi till Ishashafloden på gränsen till Uganda, där 96 procent av parkens bestånd av flodhästar sedan år 1976 har slaktats av miliserna och sålts för köttets skull. Senare beger vi oss till trakterna kring berget Tshiaberimu, som också ligger i parken. Där finns en beväpnad patrull dygnet runt som skyddar 15 exemplar av östlig låglandsgorilla mot miliserna och byborna.

Politiker har uppmanat miliserna och byborna att kräva en del av parken. Rodrigue Mugaruka är väl medveten om att han är en jagad man. Mai-Mai-milisen och de kongolesiska affärsmän som finansierar dem har utsett honom till en levande måltavla. ”De vill jaga ut oss ur parken för all framtid”, säger han. ”När vi beslagtar en båt och ett nät säger affärsmännen till Mai-Mai-milisen: ’Vi lägger inte något nytt nät i vattnet förrän ni har dödat en parkvakt.’ Tre av mina män har blivit dödade ute på sjön. I hela området har över 20 parkvakter mist livet.”

I januari lockades några av Rodrigue Mugarukas mannar i ett bakhåll av milistrupper i parkens centrala del och attackerades med en raketgranat. Tre parkvakter och fem kongolesiska soldater dödades. En kort tid efter den incidenten mottog representanter för regeringen ett krav undertecknat av 100000 bybor på att Virungaparken skulle reduceras med nästan 90 procent. Regeringen fick tre månader på sig att lämna ifrån sig marken. Sedan skulle samtliga bybor odla grödor i parken – och försvara sina aktiviteter med vapenmakt.

Ingen får kastas ut

”Vi vill ha mark!” Mannen som talar säger att han heter Charles. Han är 24 år gammal och sitter med en machete i handen. Han hör inte hemma här i skogsreservatet Kagombe i Uganda. Fast det gör han kanske ändå. Självaste presidenten har ju gett order om att de som inkräktar på skogsreservaten och våtmarkerna inte längre ska avhysas.

År 2006 bosatte sig Charles och några andra unga föregångsmän från byn i skogen. ”Vi hade bott på våra farföräldrars egendom, men vi var alldeles för många”, säger han. ”Vi hörde att det fanns gratis jord i det här området.”

Det kringresande bakigafolket hade redan börjat slå sig ner i Kagombe och när landets skogs- och naturvårdsstyrelse försökte köra bort dem gav Ugandas president Yoweri Museveni (det stundade nämligen val) order om att inga fler avhysningar skulle göras. Sedan uppmanade ett antal lokalpolitiker det infödda banyorofolket, som Charles och hans vänner tillhör, att göra anspråk på skogsområden för att det inte skulle sluta med att hela Kagombe befolkades av utomstående.

Charles och hans vänner gjorde anspråk på cirka tre hektar skog vardera och började röja marken. De byggde hyddor, skjul där de kunde förvara mat, en väg och en kyrka. De planterade grödor och skickade bud efter sina fruar. I dag är Charles en av cirka 3000 invånare i skogsreservatet. Han har inte för avsikt att lämna platsen. ”Vi har det väldigt bra här”, säger han.

Delar av skogen är en rykande ödemark, eftersom odlarna bränner marken för att göra plats åt sina grödor. Skadorna på miljön får konsekvenser. Kagombe fungerar nämligen som en korridor för schimpanser och andra djur. ”Djuren i de här parkerna är beroende av korridorer som Kagombe”, säger Sarah Prinsloo på Wildlife Conservation Society. Förstörelsen av djurens habitat har fått bestånden att krympa i hela området. I Kagombe har de flesta djur jagats ut.

Läs också

Kanske är du intresserad av...