Rwanda är regionens lysande hopp

Jag befinner mig någonstans i Rwanda när min bil får motorstopp. En man stannar och erbjuder sig att köra mig de återstående tio milen till Kigali. ”Om det här hade varit Kongo så hade du varit riktigt illa ute”, säger han och skrattar.

14 november 2011

Jag befinner mig någonstans i Rwanda när min bil får motorstopp. En man stannar och erbjuder sig att köra mig de återstående tio milen till Kigali. ”Om det här hade varit Kongo så hade du varit riktigt illa ute”, säger han och skrattar.

Den 41-årige mannen heter Samuel. Han kommer från jordbruksområdet Rwamagana, men är själv utbildad snickare. Med lokala mått mätt är Samuels familj liten. ”Bara fyra barn”, säger han. ”Det tycker jag är alldeles lagom.” Barnens skolgång kostar Samuel motsvarande 4500 kronor per barn och termin. ”Men enligt mig är utbildning lösningen. Annars får man inget arbete. I stället skaffar folk en massa barn och stjäl för att överleva. Jag är väldigt optimistisk. Framtiden ser mycket ljus ut för vårt land”, säger han med ett stort leende.

Det är ett smärre mirakel att landet där spänningarna och bitterheten i Albertineriften ledde till folkmord i dag, knappt 20 år senare, är regionens stora hopp. Rwandas president Paul Kagame fördrev hutuledarna som låg bakom massakern och upprättade ett tutsistyre som har suttit vid makten sedan dess.

Många ger Paul Kagame äran av att ha gett stabilitet och ekonomisk tillväxt åt detta krisdrabbade område, men flera historiker betraktar hans styre som ett repressivt envälde som favoriserar landets tutsiminoritet. Presidenten beskylls för brott mot mänskliga rättigheter när det gäller systemkritiker och för att med hjälp av paramilitära grupper lägga beslag på mineralfyndigheter i östra Kongo-Kinshasa. Trots att Rwanda i stort sett har satt stopp för den direkta plundringen av resurser som ägde rum under och efter det senaste kriget i Kongo-Kinshasa är Paul Kagames planerade återuppbyggnad av Rwanda otvivelaktigt beroende av ett fördolt utnyttjande av mineralfyndigheterna i Kongo-Kinshasa.

De många framgångshistorier som Paul Kagame har skapat i detta fattiga land låter sig dock inte förnekas. Rwanda är i dag ett av de tryggaste och stabilaste länderna i denna del av Afrika. Vägarna är asfalterade, landskapet är rent och prydligt och regeringen har inlett en ambitiös kampanj för att bevara de få skogsområden som finns kvar. Staten skolar om tjuvskyttar och med hjälp av ett årligt evenemang skapar man uppmärksamhet kring naturvård: varje år namnger man alla nyfödda bergsgorillor i Rwanda. Enligt en lag som antogs i juni betalas ersättning ut om ett husdjur (eller en människa) dödas eller skadas av vilda djur.

År 2008 överfördes dessutom hundratusentals hektar som ägdes av förmögna personer i landets östra provins till medborgarna – lägligt nog strax före Paul Kagames omval. Presidenten och vissa av hans inflytelserika vänner har dock fortfarande stora egendomar.

Nativiteten i centrum

President Museveni i Uganda hävdar att landets höga födelsetal är ett redskap för uppbyggnaden av en produktiv arbetsstyrka, men i Rwanda tar man itu med sitt höga födelsetal genom aggressiv familjeplanering. ”Som jag ser Rwandas befolkningsmässiga problem börjar det med det höga födelsetalet bland våra fattiga kvinnor. Det påverkar allt: miljön, förhållandet människor emellan och landets utveckling i stort”, säger Jean-Damascène Ntawukuliryayo, som är vice talman i det rwandiska parlamentet.

Även om Rwandas födelsetal sjunker till under reproduktionsnivån, vilket man räknar med ska ske år 2050, kommer befolkningen att vara tre gånger så stor som före folkmordet 1994. Fyrtiotre procent av rwandierna är under 15 år. Trettio procent är analfabeter. Åttioen procent bor på landsbygden. Ska Rwanda kunna livnära sin växande befolkning och värna om sina vilda djur måste man komma på sätt att producera mycket mer mat på mycket mindre jord. Det är ingen lätt uppgift i den här delen av världen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...