Medel mot skörbjugg upptäckt och bortglömt flera gånger

Det har alltid varit farligt att vara upptäcktsresande. Okända sjukdomar, vilda folkslag, stormar, is och farliga kuster har under årens lopp krävt åtskilliga människoliv, och många expeditioner har under historiens gång försvunnit spårlöst. I århundraden beledsagades långa sjöresor även av en annan, tyst dråpare, som på många sätt satte en naturlig gräns för resans längd.

23 augusti 2013

Det har alltid varit farligt att vara upptäcktsresande. Okända sjukdomar, vilda folkslag, stormar, is och farliga kuster har under årens lopp krävt åtskilliga människoliv, och många expeditioner har under historiens gång försvunnit spårlöst. I århundraden beledsagades långa sjöresor även av en annan, tyst dråpare, som på många sätt satte en naturlig gräns för resans längd.

Efter fyra till sju månader på sjön började symptomen visa sig. Hudblödningar, dålig aptit, viktförlust, trötthet – tänderna började trilla ut, och sedan dog sjömännen. Jonathan Lamb skrev att år 1499 miste Vasco da Gama 116 av en besättning på 170, och år 1520 omkom 208 av Magellans 230 män. I regel var dödsorsaken skörbjugg.

År 1740 stävade en engelsk flotta med åtta fartyg ut från Portsmouth. Befälhavare var George Anson, och avsikten var att lägga beslag på några av de spanska besittningarna i Sydamerika. Det blev till en jordenruntseglats. De besvärade spanjorerna längs vägen, men resan kom att framstå som en katastrof: vid hemkomsten 1744 var bara 188 man av den ursprungliga besättningen på 1854 man vid liv. Än en gång hade skörbjuggen härjat.

Det fick den skotske läkaren James Lind att fundera. Han lade märke till att dödligheten på engelska fartyg var större än på franska och i synnerhet spanska. Vetenskapen kände på den tiden inte till vitaminer, men doktor Lind hade hört andra rekommendera citrusfrukter som ett bra medel mot skörbjugg. Han letade därför upp tolv sjömän som led av skörbjugg, och delade in dem i sex stycken tvåmannalag. Ett av lagen fick citroner och apelsiner, och de andra sådant som cider, vinäger och havsvatten. Hans lager av citrusfrukter tog slut efter 5–6 dagar, men då var den ene sjömannen redan på benen igen och den andre nästan frisk, medan de flesta av de andra fortfarande var dåliga.

James Lind drog slutsatsen att den lägre dödligheten bland fransmän och spanjorer måste bero på att de länderna hade tillgång till citrusfrukter. Efter det blev i synnerhet citroner (som håller längre) en fast del av provianten på fartyg, och det bidrog till att förbättra livskvaliteten under de långa sjöresorna.

Redan de gamla egyptierna kände till citrusfrukternas gynnsamma effekter, men som med så mycket annat är botemedlet mot skörbjugg en upptäckt som gjorts flera gånger i historien, för att sedan glömmas bort igen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...