Tevägen till Tibet

Djupt inne i västra Sichuans berg hugger jag mig fram genom bambudjungeln i mitt sökande efter en legendarisk väg. För bara 60 år sedan, när många människor i Asien fortfarande förflyttade sig till fots eller till häst, var Tevägen en viktig handelsrutt och den viktigaste förbindelsen mellan Kina och Tibet. Mitt uppdrag kan dock visa sig vara förgäves. För några dagar sedan mötte jag en man, som brukade bära de otroligt tunga telassen längs handelsrutten. Han varnade mig för att tidens tand, vädret och ­växtligheten nog har gjort sitt för att utplåna Tevägen. Plötsligt faller­ bambun för ett svepande hugg med min yxa. Framför mig ligger­ en stenlagd stig, som ringlar sig vidare upp genom skogen.

Spåret är drygt en meter brett, halt av grön mossa och i stort sett igenvuxet. Vissa stenar har fördjupningar efter de metallskodda kryckor som användes av de hundratusentals tebärare som under tusen år har vandrat längs Tevägen.

De sorgliga resterna av stigen fortsätter bara 15 meter fram och uppför ett par eroderade trappsteg, innan den försvinner igen, bortsköljd av många års kraftiga monsunregn. Jag fortsätter och kommer till en smal passage, vars sidoväggar är så branta och hala att jag måste klamra mig fast vid några träd för att inte falla ned i det steniga vattendraget långt nedanför. Jag hoppas att jag ska kunna komma över det höga Ma’an­shanpasset mellan Ya’an och Kangding.

Den kvällen slår jag läger högt uppe ovanför vattendraget, men veden är för blöt för att det ska gå att tända en eld. Regnet trummar mot tältduken. Morgonen därpå försöker jag följa stigen ytterligare 150 meter, innan en ogenomtränglig mur av djungel stoppar mig en gång för alla. Motvilligt tvingas jag inse att Tevägen har försvunnit, åtminstone här. Faktum är att större delen av den ursprungliga Tevägen är borta. De framstegshungrande kineserna har haft bråttom att begrava det förflutna. Innan schakt­maski­ner­na avlägsnar alla spår vill jag emellertid utforska det som är kvar av den en gång så be­römda, men nu i princip bortglömda vägen.

Den gamla handelsrutten sträckte sig över nästan 2250 kilometer genom centra­la Kathai, från Ya’an i den teproducerande delen av Sichuanprovinsen till Tibets huvudstad, Lhasa, som ligger på drygt 3600 meters höjd. Tevägen var en av de högst belägna, mest krävande stigarna i Asien. Den började i Kinas frodiga dalar, gick över den öde, vindpinade och snö­ero­derade Tibetanska högplatån, korsade de iskalla floderna Chiang Jiang, Mekong och Salween, skar genom de mystiska bergen Nyainqêntanglha Shan, passerade fyra livsfarliga pass på 5000 meters höjd och slutade i Tibets heliga huvudstad.

År 1946 bar tebärare fortfarande sina bördor på 135 kilo längs Tevägen till Tibet. Ungefär var 200:e meter stannade bärarna och vilade packningen på särskilda kryckor. Det tog tre veckor att tillryggalägga de drygt 22 milen från Ya’an till Kangding. Därifrån tog lastdjur över.

Snöstormar begravde ofta västra delen av Tevägen, medan skyfall plågade den östra. Rö­vare utgjorde ett konstant hot. Vägen användes dock flitigt i århundraden, trots att kulturerna i vardera änden ofta hade (och fortfarande har) enbart förakt över för varandra. Det var önskan om gemensam handel som låg till grund för vägens existens, inte ett romantiskt utbyte av etik, idéer, kultur och kreativitet, som vi förknippar med den legendariska Sidenvägen längre norr­ut. Kina hade något som Tibet ville ha: te. Och Tibet hade något som Kina behövde: hästar.

I dag lever vägen kvar i minnet hos män som 92-årige Luo Yong Fu, som jag träffade i byn Changheba, tio dagars vandring för en tebärare väster om Ya’an. När jag kom till Sichuan­, sade alla att det inte fanns några tebärare kvar i livet. När jag följde resterna av Chamagu­dao, det kinesiska namnet på den gamla handelsrutten, träffade jag dock förutom Luo Yong Fu fem and­ra, som gärna ville berätta sin historia.

Luo Yong Fu är krumryggad, men fortfarande förbluffande stark. Han arbetade som tebärare på Tevägen mellan 1935 och 1949 och fraktade alltid minst 60 kilo te åt gången, trots att han själv vägde mindre än 51 kilo. ”Det var ett fruktansvärt jobb”, säger han.

Luo Yong Fu har korsat Ma’anshanpasset många gånger. På vintern låg snön en meter djup, och från klipporna hängde två meter långa istappar. Ingen har emellertid passerat passet sedan 1966, så han är inte säker på om jag kommer att klara av färden.

Inte desto mindre har jag fått ett intryck av hur det måste ha varit att vandra längs Tevägen. I Xinkaitian, som var första anhalten på tebärarnas 20 dagar långa resa från Ya’an till Kangding, insisterar 87-årige Gan Shao Yu och 78-årige Li Wen Liang på att demonstrera hur deras liv som tebärare såg ut.

De båda männen visar mig hur de slingrade iväg i gåsmarsch över en våt sträcka av den stenlagda vägen. Ryggen är böjd under de fiktiva tebriketternas enorma vikt, händerna med de kraftiga ådringarna vilar på en T-formad krycka, huvudet är nedböjt och blicken fäst på de hårt belastade fötterna. Efter sju steg stannar Gan Shao Yu och bankar tre gånger med kryckan, så som traditionen föreskriver. Båda männen svingar kryckorna bakom ryggen, så att packningen kan vila på dem. De torkar svetten ur pannan med osynliga bamburis och börjar sjunga tebärarnas sång:

Sju steg upp, sedan ska du vila.
Åtta steg ned, och så ska du vila.
Elva steg framåt, och så ska du vila.
Det är dumt att inte vila.

Både manliga och kvinnliga tebärare bar regelbundet 70–90 kilo. De starkaste männen kunde bära 135 kilo. Ju me­r man bar, desto större var betalningen. Varje kilo te kunde omsättas till ett kilo ris, när tebärarna kom hem igen. De var klädda i gamla paltor och sandaler av halm, och i de snöiga passen bar de primitiva klätterjärn.

”Naturligtvis dog en del av oss längs vägen”, säger­ Gan Shao Yu. ”Om man blev fångad i en snöstorm, så dog man. Om man föll ned från stigen, så dog man också.”

Kort efter att Mao kom till makten i Kina 1949 anlades en landsväg, och tebärarnas epok tog slut. Mao befriade tebärarna från deras ok som led i omfördelningen av jord från de rika till de fattiga. ”Det var den lyckligaste dagen i mitt liv”, säger Luo Yong Fu. På sin jord började han odla ris, och ”den tråkiga tiden var över”.