Ett drama

För mig är historien om Tutankhamun som en pjäs, i vilken slutet fortfarande håller på att skrivas. Dramats första akt börjar omkring 1390 före Kristus, flera årtionden innan Tutankh­amun föds, när den store faraon Amenhotep III övertar tronen i Egypten. Denne kung från den 18:e dynastin härskar över ett rike som sträcker sig över 1900 kilometer, från floden Eufrat i norr till Nilens fjärde katarakt (vattenfall) i söder, och han är rikare än man kan föreställa sig.

16 september 2010

För mig är historien om Tutankhamun som en pjäs, i vilken slutet fortfarande håller på att skrivas. Dramats första akt börjar omkring 1390 före Kristus, flera årtionden innan Tutankhamun föds, när den store faraon Amenhotep III övertar tronen i Egypten. Denne kung från den 18:e dynastin härskar över ett rike som sträcker sig över 1900 kilometer, från floden Eufrat i norr till Nilens fjärde katarakt (vattenfall) i söder, och han är rikare än man kan föreställa sig. Tillsammans med sin mäktiga drottning, Teje, regerar Amenhotep III i 37 år och dyrkar sina förfäders gudar, i synnerhet den högste guden Amun. Folket trivs, och enorma rikedomar strömmar in i de kungliga skattkistorna från Egyptens besittningar i utlandet.

Medan första akten handlar om tradition och stabilitet, handlar andra akten om omvälvningar. När Amenhotep III dör efterträds han av sin näst äldste son, Amenhotep IV – en man med en bisarr vision, som vänder ryggen åt Amun och statens övriga gudar för att i stället dyrka en enda gud: solskivan Aton. Under sitt femte regeringsår byter han namn till Akhenaton – ”den som är välgörande för Aton” – och upphöjer sig själv till levande gud. Han lämnar Thebe, som traditionellt varit den religösa huvudstaden, och bygger en stor tempelstad 30 mil längre norrut på en plats som i dag kallas Amarna. Där bor han med sin berömda hustru, den vackra Nefertiti, och tillsammans fungerar de som överstepräster åt Aton med hjälp av sina sex älskade döttrar. Amuns prästerskap fråntas all makt och alla rikedomar, och Aton blir den ende guden. Under denna period präglas konsten av en revolutionerande ny naturalism: i stället för att låta sig avbildas med ett idealiserat ansikte och en ungdomlig och muskulös kropp, som tidigare faraoner har gjort, avbildas Akhenaton märkligt feminin med kulmage och ett långsmalt ansikte med fylliga läppar.

Den sista delen av Akhenatons regeringstid tynar ut i ovisshet – det är en scen som utspelas bakom kulisserna. En kort tid härskar en eller kanske två kungar, antingen tillsammans med Akhenaton, efter hans död eller båda delar. Som många andra egyptologer tror jag att den första av dessa ”kungar” faktiskt är Nefertiti. Den andra är en mystisk figur vid namn Smenkhare, som vi vet nästan ingenting om. När ridån går upp för tredje akten, vet vi dock med säkerhet att tronen innehas av en ung pojke: den nioårige Tutankhaton (”Atons levande bild”). Inom de första två åren av hans regeringstid lämnar han och hans fru, Ankhesenpaaten (dotter till Akhenaton och Nefertiti), Amarna och återvänder till Thebe, där de öppnar templen igen och återbördar deras rikedomar och deras värdighet. De byter namn till Tutankhamun och Ankhesenamun och förkunnar att de avvisar Akhenatons kätteri och är lojala mot Amunkulten.

Ridå. Tio år efter att Tutankhamun kommit till makten har han dött utan att lämna några arvingar efter sig. Han begravs i all hast i en liten grav, som egentligen var avsedd för en privatperson snarare än för en kung. I en uppgörelse med Akhenatons kätteri lyckades hans efterträdare radera nästan alla spår av Amarna-kungarna, däribland även Tutankhamun, från historien. Ironiskt nog har detta försök att radera minnet av Tutankhamun bevarat honom för eftervärlden. Mindre än hundra år efter hans död hade man glömt var hans grav låg. Andra byggnader uppfördes ovanpå graven, så den låg dold för gravplundrare och förblev i det närmaste orörd, tills den 1922 upptäcktes igen. Inne i graven fann man över 5000 konstföremål.

Läs också

Kanske är du intresserad av...