Genetik ger djupare historisk förståelse

Resultaten av vår DNA-analys, som i ­februari 2010 publicerades i den vetenskapliga tidskriften of the American Medical Association, har övertygat mig om att genetiken kan vara ett nytt och kraftfullt redskap för att öka vår förståelse av Egyptens historia, i synnerhet i kombination med datortomografi av mumierna och uppgifter från de arkeologiska fynden.

16 september 2010

Resultaten av vår DNA-analys, som i februari 2010 publicerades i den vetenskapliga tidskriften of the American Medical Association, har övertygat mig om att genetiken kan vara ett nytt och kraftfullt redskap för att öka vår förståelse av Egyptens historia, i synnerhet i kombination med datortomografi av mumierna och uppgifter från de arkeologiska fynden.

Det visade sig allra tydligast i vårt sökande efter ett svar på varför Tutankhamun dog. När vi inledde den nya undersökningen upptäckte Ashraf Selim och hans kollegor i datortomografibilderna något som hittills förbisetts: Tutankhamus vänstra fot var klumpfot, det saknades ett ben i en av tårna, och benen i delar av foten var förstörda av nekros – vävnadsdöd. Både klumpfoten och bensjukdomen måste ha gjort det svårt för honom att gå. Forskarna hade redan noterat att man i Tutankhamuns grav hittat mer än 130 promenadkäppar – hela eller bara bitar av käppar, men en del av dem var alldeles uppenbarligen använda.

Vissa har invänt att sådana stavar var vanliga symboler för makt, och att skadan på Tutankhamuns fot kan ha uppstått under balsameringen. Våra analyser visade dock att det bildats ny benvävnad som reaktion på nekrosen, och därför måste skadan ha funnits där när han levde. Av alla faraonerna är det dessutom bara Tutankhamun som framställs sittande, när han till exempel skjuter med pil eller kastar ett spjut. Detta var inte en kung som höll en stav i handen som en maktsymbol. Det var en ung man som behövde den för att gå.

Tutankhamuns skelettsjukdom var invalidiserande, men den var inte dödlig i sig. För att undersöka de möjliga dödsorsakerna närmare, testade vi mumien för att hitta genetiska spår av olika infektionssjukdomar. Jag var skeptisk inför möjligheten att genetikerna skulle kunna hitta något sådant material – men till min stora glädje hade jag fel. Vi hittade DNA från åtskilliga stammar av parasiten Plasmodium falciparum, och därmed stod det klart att Tutankhamun var smittad med malaria – faktum var att han flera gånger hade smittats med den allvarligaste formen av sjukdomen. Dog faraon av malaria? Kanske. Sjukdomen kan utlösa en dödlig immunreaktion eller ett chocktillstånd, orsaka blödningar, kramper och koma och till slut leda till döden. Som andra forskare har påpekat var emellertid malaria förmodligen ganska vanligt i området på den tiden, och Tutankhamun kan ha varit delvis immun mot sjukdomen. Å andra sidan kan den mycket väl ha försvagat hans immunsystem och gjort honom mer sårbar för de komplikationer som kan ha uppstått till följd av det oläkta benbrott som vi konstaterade 2005.

Enligt min mening var Tutankhamuns hälsa dock komprometterad från det ögonblick han kom till. Hans mor och far var helsyskon. Faraonernas Egypten är inte det enda samhälle i världshistorien som har gjort incest i kungafamiljen till en etablerad praxis, för att det kan ge politiska fördelar. (Se artikeln Faror och fördelar med kunglig incest på sidan 44 i detta nummer.) Det kan dock få farliga konsekvenser. Syskon som gifter sig löper större risk att föra vidare samma skadliga gener, så deras barn utsätts för en uppsjö av genetiska defekter. Tutankhamuns missbildade fot kan ha varit en skavank av det slaget. Vi misstänker också att han delvis led av gomspalt, vilket även det är en medfödd defekt. Kanske kämpade han med ännu fler åkommor, ända tills ett allvarligt fall av malaria eller en olycka, i vilken han bröt benet, utsatte en kraftigt försvagad kropp för en belastning mer än den kunde klara av.

I Tutankhamuns grav finns det möjligen ytterligare ett tragiskt vittnesbörd om följderna av den kungliga incesten. Vi har ännu inte några fullständiga data, men våra undersökningar tyder på att ett av de båda balsamerade foster som hittades i graven är en dotter till Tutankhamun, och att det andra sannolikt också är hans barn. Än så länge har vi bara kunnat få ofullständiga data från de båda kvinnliga mumierna i KV21. Den ena av dem, KV21A, kan mycket väl vara barnens mor och därmed Tutankhamuns hustru, Ankhesenamun. Vi vet från historiska källor att hon var dotter till Akhenaton och Nefertiti och därmed sannolikt halvsyster till sin make. Det kan därför vara ännu en följd av inavel att barnen hade genetiska defekter, som gjorde att de inte kunde leva och födas.

Så kanske är det här föreställningen slutar, i alla fall den här gången: med en ung kung och drottning, som försöker få en livskraftig arvtagare till Egyptens tron, men som inte kan. Bland de många fina föremål som begravdes tillsammans med Tutankhamun finns ett litet skrin med elfenbensbilder, som visar kungaparet tillsammans. Tutankhamun stöder sig på sin käpp, medan hans hustru räcker honom ett knippe blommor. I denna och andra avbildningar verkar de uppriktigt förälskade i varandra. Att deras kärlek inte kunde bära frukt innebar inte enbart slutet för familjen utan även för en hel dynasti. Efter Tutankhamuns död vet vi att en egyptisk drottning, sannolikt Ankhesenamun, vädjar till hettiternas kung, som var Egyptens huvudsakliga fiende, om att skicka en prins som hon kan gifta sig med, eftersom ”min man är död, och jag har ingen son”. Hettiternas kung skickar en av sina söner, man han dör innan han kommer fram till Egypten. Jag tror att han mördades av Tutankhamuns arméchef Horemheb, som senare tog makten. Men Horemheb dog också utan arvingar och överlät tronen till ännu en framstående militär.

Den nye faraon hette Ramses I. Med honom inleds en ny dynasti, och under hans barnbarn, Ramses II, skulle det egyptiska imperiet nå nya höjder. Denne store kung gjorde mer än någon annan för att radera alla spår av Akhenaton, Tutankhamun och de andra ”kättarna” från Amarnaperioden från historien. Med våra undersökningar försöker vi hedra dem och hålla minnet av dem vid liv.

Läs också

Kanske är du intresserad av...