Hur såg de ut?

Sedan dess har Philip Gingerich och flera andra paleontologer fyllt igen våra kunskaps­luckor om de allra tidigaste valarna, tand för tand och tå för tå. Philip Gingerich tror att de första valarna såg ut som Anthracotheriidae: smidiga, flodhästliknande bladätande djur som levde i låglandsträsken under eocen.

28 juli 2010

Sedan dess har Philip Gingerich och flera andra paleontologer fyllt igen våra kunskapsluckor om de allra tidigaste valarna, tand för tand och tå för tå. Philip Gingerich tror att de första valarna såg ut som Anthracotheriidae: smidiga, flodhästliknande bladätande djur som levde i låglandsträsken under eocen. (En alternativ teori, framförd av paleontologen Hans Thewissen, är att valarna härstammar från ett djur som påminner om Indohyus, ett förhistoriskt hjortliknande, partåigt, delvis vattenlevande hovdjur stort som en rödräv.) Oavsett hur de såg ut uppstod de första valarna, liksom alla andra nutida däggdjursordningar, för omkring 55 miljoner år sedan under en period med högre temperaturer i början av eocen. De levde längs Tethyshavets östra kust, där vattnet var en mycket stark evolutionär faktor. Det var varmt, salt, rikt på liv och helt fritt från vattenlevande dinosaurier, som hade dött ut tio miljoner år tidigare. Medan valarna letade efter nya byten på allt djupare vatten, utvecklade de med tiden längre nosar och vassare tänder som var bättre att hugga åt sig fisk med. För cirka 50 miljoner år sedan hade de utvecklats till Pakicetus. De var skickliga fyrbenta simmare som fortfarande vistades uppe på land.

Genom att anpassa sig till ett liv i vattnet fick de första valarna tillgång till en miljö där det inte fanns många andra däggdjur. Den nya miljön var rik på mat, gav gott skydd och konkurrenterna och rovdjuren var förhållandevis få. Förutsättningarna för en evolutionär explosion var med andra ord perfekta. Resultatet blev ett överflöd av egendomliga försök till valar av vilka de flesta dog ut långt före vår tid. Där fanns den klumpiga, 725 kilo tunga Ambulocetus, en jägare som såg ut som en hårig saltvattenskrokodil med korta ben och väldiga käkar, Dalanistes, med lång hals och ett huvud som påminde om en hägers, och Makaracetus, som hade en kort, böjd, muskulös snabel med vilken den eventuellt åt blötdjur.

Efter hand som fördelarna med vattenmiljön lockade valarna allt längre ut till havs för cirka 45 miljoner år sedan, trycktes deras halsar ihop och stelnade, så att det blev lättare för dem att pressa sig fram genom vattnet. Ansiktet blev längre och spetsigare som en fartygsstäv. Bakbenen blev allt kraftigare och utvecklades till pistongliknande bihang. Tårna rätades ut och fick simhud, så att de såg ut som stora ankfötter med små hovar – ett arv från deras hovdjursstamfäder. De blev bättre på att simma. En del valar utvecklade tjocka, starka stjärtpartier och kunde skjuta iväg i vattnet med hjälp av energiska, vertikala vågrörelser med underkroppen. Det var en effektiv simteknik, så det naturliga urvalet gick i riktning mot en längre och rörligare ryggrad. Näsborrarna rörde sig längre upp på nosen, mot hjässan, och blev till blåshål. I takt med att djuren började dyka ner till större djup förflyttade sig ögonen mot huvudets sidor, så att valarna blev bättre på att se i sidled under vattnet. Öronen blev känsligare för undervattensljud – med god hjälp av de fettkuddar som låg i kanaler längs käken och som likt undervattensantenner registrerade vibrationer och skickade dem vidare till mellanörat.

Dessa 45 miljoner år gamla valar var visserligen finjusterade för ett liv i vattnet, men de var fortfarande tvungna att linka upp på land med simhud mellan fingrar och tår för att hitta färskvatten och finna en maka eller en säker plats att föda sina ungar. Några miljoner år senare var det emellertid inte längre så. Basilosaurus, Dorudon och deras släktingar sökte sig då inte längre upp på land utan simmade självsäkert omkring på öppet hav. De korsade till och med Atlanten och nådde kusten utanför våra dagars Peru och södra USA. Deras kroppar anpassade sig helt och hållet till ett liv i havet. Frambenen blev kortare och stelare, så att de kunde användas som simfenor. Stjärten breddades mot spetsen och omvandlades till en vågrät fena, vilket gav ett bärplan. Bäckenet frikopplades från ryggraden, så att stjärtens vertikala rörlighet förbättrades avsevärt. Som ett litet minne av valarnas sedan länge bortglömda liv på land blev emellertid bakbenen kvar, kompletta med pyttesmå knän, fötter, vrister och tår. Det gick inte längre att gå på dem, men kanske var de en tillgång under parningsakten.

Den slutliga förvandlingen från Basilosaurus till moderna valar inleddes för 34 miljoner år sedan i slutet av eocen, när klimatet plötsligt blev svalare. Sjunkande vattentemperaturer vid polerna, förändrade havsströmmar och uppstigning av näringsrikt vatten från havsbottnen längs västra Afrika och Europa lockade valarna till nya habitat och satte i gång utvecklingen av de drag som vi i dag ser hos valarna: stora hjärnor, ekolokalisering, isolerande späck och – hos vissa arter – barder i stället för tänder för att kunna filtrera krill ur vattnet.

Valarna, som en gång gav ammunition till evolutionstankens motståndare och som länge förvirrade experterna, har slutligen lyft slöjan från sitt förflutna. Tack vare Philip Gingerich och andra forskares arbete ger fossilfynden nu en bild av en av evolutionens mest genomgripande förvandlingar, som underbygger snarare än avfärdar Darwins teori.

Under min sista kväll i Wadi Al-Hitan promenerar vi en bit bort från forskarlägret. Natthimlen glittrar av stjärnor. Philip Gingerich sträcker ut armarna och omfamnar den mörka öknen, med sina sandstensskulpturer och otaliga tysta valar. ”När man föreställer sig att alla dessa valar har simmat omkring här – att de har levt här och dött här, och hur världen har förändrats sedan dess – kommer man i kontakt med något som är betydligt större än en själv och den vardag som man lever i.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...