”När jag blickar ut över den här öknen, då ser jag havet.”

En kväll i den egyptiska öknen, i Wadi Al-Hitan, ligger Philip Gingerich, paleontolog med inriktning på ryggradsdjur, utsträckt intill sjöodjurets ryggrad. Sanden kring varelsen, en Basilosaurus, är full av fossiliserade hajtänder, taggar från sjöborrar och ben från jättemalar. ”Jag tillbringar så mycket tid i dessa havsdjurs närhet att jag nästan lever i deras värld”, säger han och petar med sin utgrävningspensel på en ryggrad som är stor som en trädstam.

28 juli 2010

En kväll i den egyptiska öknen, i Wadi Al-Hitan, ligger Philip Gingerich, paleontolog med inriktning på ryggradsdjur, utsträckt intill sjöodjurets ryggrad. Sanden kring varelsen, en Basilosaurus, är full av fossiliserade hajtänder, taggar från sjöborrar och ben från jättemalar. ”Jag tillbringar så mycket tid i dessa havsdjurs närhet att jag nästan lever i deras värld”, säger han och petar med sin utgrävningspensel på en ryggrad som är stor som en trädstam. ”När jag blickar ut över den här öknen, då ser jag havet.” Philip Gingerich letar efter en viktig del av djurets anatomi – och han har bråttom. Mörkret håller på att falla och han måste hinna tillbaka till lägret innan kollegorna blir oroliga. Wadi Al-Hitan är en vacker men samtidigt oförsonlig plats. Förutom ben från förhistoriska sjöodjur har Philip Gingerich hittat kvarlevor av otursdrabbade människor här.

Han arbetar sig långsamt fram längs ryggraden i riktning mot stjärten och sticker sökande ner penselskaftet vid varje ryggkota. Sedan lägger han ifrån sig penseln. ”Här har vi guldådern”, säger han och för försiktigt undan sanden med fingrarna tills ett smalt, knappt tjugo centimeter långt stavformigt ben kommer i dagen. ”Det är inte varje dag man får se ett tvättäkta valben”, säger han och håller vördnadsfullt fram det med båda händerna.

Basilosaurus var en val, men den hade två bakben på sidorna som inte var större än en treårig flickas ben. Dessa söta små ben – perfekt formade men helt oanvändbara, i alla fall för gång – är en viktig ledtråd till vår förståelse för hur vår tids valar, som är enastående väl anpassade till simning, utvecklades från landlevande däggdjur som gick på alla fyra. Philip Gingerich har ägnat en stor del av sin karriär åt att redogöra för denna djurrikets kanske mest genomgripande förvandling. Han har bland annat visat att valarna, som en gång i tiden var det bästa kort som förespråkarna för Bibelns skapelseberättelse kunde spela ut mot evolutionstanken, kanske faktiskt är det främsta beviset för evolutionens existens.

”Kompletta exemplar som denna Basilosaurus är viktiga pusselbitar. De säger oss betydligt mer om hur de här djuren levde än enstaka benfynd”, berättar Philip Gingerich när vi kör tillbaka till fältlägret.

Wadi Al-Hitan, som betyder ”valarnas dal”, har visat sig vara oerhört rik på pusselbitar av detta slag. Under de senaste 27 åren har Philip Gingerich och hans kollegor hittat lämningar av över tusen valar i dalen, och otaliga fler ligger och väntar på att upptäckas. När vi kommer fram till lägret träffar vi medlemmar av Philip Gingerichs forskargrupp, som också just har kommit tillbaka från fältarbetet. Under kvällsmaten kretsar samtalet kring dagens fynd. Mohammed Sameh, som är parkvakt i det fridlysta området Wadi Al-Hitan (som finns med på UNESCO:s världsarvslista), har letat efter valar längre österut. Han berättar om flera nya benhögar, färska ledtrådar i en av naturhistoriens allra största gåtor. Den jordanske forskaren Iyad Zalmout och doktoranden Ryan Bebej håller på att gräva ut en valmun som sticker ut ur en klippa. ”Vi tror att resten av kroppen finns där inne”, säger Iyad Zalmout.

Läs också

Kanske är du intresserad av...