Nästa spår

Nästa spår kom från Wadi Al-Hitan i ­Egypten.

28 juli 2010

Nästa spår kom från Wadi Al-Hitan i Egypten.

Tillsammans med sin hustru, paleontologen Holly Smith, och deras kollega vid University of Michigan, William Sanders, började Philip Gingerich leta efter valar i geologiska lager som var cirka tio miljoner år yngre än dem där han hittat Pakicetus. De hittade delar av skelett från helt havsanpassade valar som Basilosaurus och den mindre, fem meter långa Dorudon. Dessa valar hade stora, förtätade öronben och andra anpassningar för undervattenshörsel, långa, strömlinjeformade kroppar med lång ryggrad och muskulösa stjärtpartier som kunde driva dem fram genom vattnet med kraftfulla, vertikala slag. Området myllrade av fossil. ”När man har varit ett tag i Wadi Al-Hitan tycker man sig se valar överallt”, säger Holly Smith. ”Och efter ett tag till inser man att det är just det man gör. Vi kom snart fram till att vi omöjligt kunde samla in alla valarna. I stället började vi kartlägga dem och nöjde oss med att gräva ut de mest lovande exemplaren.”

Det var emellertid först år 1989 som forskargruppen, närmast av en slump, hittade den länk till valarnas landlevande stamfäder som de sökte. Mot slutet av expeditionen arbetade Philip Gingerich på ett skelett av en Basilosaurus när han upptäckte det första kända valknäet. Det satt på ett ben som var placerat betydligt längre ner på djurets ryggrad än han hade räknat med. Nu när forskarna visste var någonstans på kroppen bakbenen satt, gick de tillbaka till några valar som de hade kartlagt vid tidigare tillfällen. De fann snart ett lårben, ett skenben, ett vadben och en benklump som utgjorde valens fot och vrist. På expeditionens sista dag hittade Holly Smith en full uppsättning smala, 2,5 centimeter långa tår. När hon fick syn på de pyttesmå benen brast hon i gråt. ”När jag insåg att dessa väldiga djur – som var helt anpassade till ett liv i havet – fortfarande hade fungerande ben, fötter och tår och förstod vad det innebar för frågan om valarnas evolution, så var det överväldigande”, säger hon.

Benen kunde inte bära Basilosaurus vikt på land, men de var ändå inte helt rudimentära. De hade fästen för starka muskler, fungerande vrister och komplicerade låsningsmekanismer i knäet. Philip Gingerich förmodar att de hade en stimulerande funktion under parningsakten eller användes som stödben under densamma. ”Det måste ha varit svårt för dem att styra vad som hände långt där nere på den ormliknande kroppen”, säger han.

Oavsett vad Basilosaurus använde sina små ben till bekräftade fyndet att valarnas stamfäder en gång i tiden hade gått, travat och galopperat på land. Men man visste fortfarande inte vilka dessa stamfäder var. Vissa delar av urvalarnas skelett – i synnerhet de stora, trekantiga kindtänderna – påminde mycket om dem som utvecklades hos Mesonychidae, en familj av köttätande hovdjur från eocen. (Den stora, hyenaliknande Andrewsarchus, troligen det största köttätande landlevande däggdjuret som någonsin existerat, tillhörde eventuellt också denna familj.) På 1950-talet hittade en grupp forskare som verkade inom området immunbiologi några egenskaper hos valblod som tydde på att valarna härstammade från de partåiga hovdjuren, Artiodactyla, en däggdjursordning som bland annat omfattar svin, hjortar, får och kameler. På 1990-talet fann molekylärbiologer som studerade valarnas genetiska kod att valarnas närmaste nu levande släkting är ett visst hovdjur: flodhästen.

I likhet med många andra paleontologer litade Philip Gingerich mer på konkreta bevis i form av benfynd än på molekylära jämförelser med nu levande djur. Han var övertygad om att valarna härstammade från Mesonychidae, som inte tillhör de partåiga hovdjuren. För att pröva sin teori var han dock tvungen att hitta ett visst ben: Astragalus, eller språngbenet, ett ben i vristen som på grund av sin ovanliga dubbeltrissiga form med tydliga fåror överst och nederst på benet (ungefär som spår på en trissa som håller ett rep på plats) är det mest karakteristiska draget hos skelett av partåiga hovdjur. Formen ger de partåiga hovdjuren större elasticitet och rörlighet än den enkla trissa som andra fyrbenta djur har. (Nu levande valar var inte till någon hjälp, för de har inga språngben alls.)

År 2000 fick Philip Gingerich slutligen se sin första valvrist i Pakistan. Iyad Zalmout, som på den tiden var doktorand, hittade ett benfragment med fåror bland resterna av en 47 miljoner år gammal val som senare fick namnet Artiocetus. Några minuter senare hittade den pakistanske geologen Munir ul-Haq ett liknande ben på samma plats. Först trodde Philip Gingerich att de båda benen var enkeltrissiga språngben från djurets vänstra respektive högra ben, vilket skulle ge honom rätt i frågan om valarnas ursprung. När han höll upp dem bredvid varandra upptäckte han emellertid att de var aningen asymmetriska. Medan han grubblade över detta faktum och flyttade runt de båda benen ungefär som två besvärliga pusselbitar, hakade de plötsligt i varandra och blev till ett perfekt dubbeltrissigt språngben. Molekylärforskarna hade alltså haft rätt.

”Det var en viktig upptäckt, men den ställde verkligen till det för mig”, säger Philip Gingerich med ett snett leende. ”Men nu visste vi säkert varifrån valarna kom och att flodhästteorin inte var något fantasifoster.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...