Valarnas förvandling

Valarnas och alla andra landlevande djurs gemensamma stamfader var ett fyrbent salamanderliknande djur med platt huvud som släpade sig upp ur havet på en lerbank för cirka 360 miljoner år sedan. Avkommorna till detta djur utvecklade gradvis sina primitiva lungor, dess rundade fenor blev till lemmar och käk­lederna anpassades för att kunna höra i luft i stället för i vatten. Av dessa landkrabbor var däggdjuren några av dem som klarade sig bäst, och för 60 miljoner år sedan dominerade de jorden.

28 juli 2010

Valarnas och alla andra landlevande djurs gemensamma stamfader var ett fyrbent salamanderliknande djur med platt huvud som släpade sig upp ur havet på en lerbank för cirka 360 miljoner år sedan. Avkommorna till detta djur utvecklade gradvis sina primitiva lungor, dess rundade fenor blev till lemmar och käklederna anpassades för att kunna höra i luft i stället för i vatten. Av dessa landkrabbor var däggdjuren några av dem som klarade sig bäst, och för 60 miljoner år sedan dominerade de jorden. Valarna tillhörde den lilla grupp däggdjur som gjorde en evolutionär kovändning när de ställde om sina jordiska kroppar till att kunna använda sina sinnen, äta, förflytta sig och para sig under vatten.

Hur valarna lyckades genomgå en så omfattande förvandling har varit en gåta även för vetenskapens skarpaste intellekt. Charles Darwin medgav att gåtan var en av de allra största utmaningarna mot hans teori om evolution genom naturligt urval. Följaktligen försökte han redogöra för valarnas existens i den första utgåvan av sitt berömda verk Om arternas uppkomst. Han framhöll att vissa exemplar av den amerikanska svartbjörnen hade iakttagits när de i timtal simmat omkring med uppspärrat gap för att fånga vatteninsekter på ytan. ”Jag ser inget hinder för att en björnarts kroppsbyggnad och beteende genom naturligt urval skulle kunna anpassas alltmer till ett liv i vattnet med en allt större mun, tills en varelse av samma enorma storlek som en val slutligen skapats”, sammanfattade Darwin. Hans kritiker gjorde emellertid så högljutt narr av den bild som Darwins resonemang frammanade att han strök passagen ur senare utgåvor av boken.

Nästan hundra år senare klarade en av 1900-talets ledande paleontologer, amerikanen George Gaylord Simpson, fortfarande inte att förklara hur valarna passade in i hans i övrigt välordnade stamträd över däggdjuren. ”Valarna är de märkligaste och mest avvikande av alla däggdjur”, kommenterade han irriterat. ”De passar inte in i någon naturlig ordning alls.”

Om inte vetenskapen kunde redogöra för valarnas förvandling så hade den kanske aldrig ägt rum, menade evolutionsteorins kritiker. De påpekade att landdjur som började anpassa sig till ett liv i vattnet snart varken var fågel eller fisk och därmed inte kunde överleva i någon av de båda världarna. Om valarna verkligen hade genomgått denna enorma förvandling, var fanns då de fossil som kunde bevisa det? ”De anatomiska skillnaderna mellan valar och landdäggdjur är så stora att det måste ha paddlat och simmat omkring otaliga mellanstadier i de förhistoriska haven innan valar av det slag vi har i dag dök upp”, skrev två amerikanska författare år 1989 i läroboken Of pandas and people, där begreppet intelligent (det vill säga gudomlig) design lanseras. ”Än så länge har dessa mellanstadier inte hittats.”

Helt ovetande antog Philip Gingerich denna utmaning redan i mitten av 1970-talet, då han inledde utgrävningarna i Clarks Fork Basin i den amerikanska delstaten Wyoming. Där dokumenterade han däggdjurens stora framgångar i början av eocen, i kölvattnet på dinosauriernas utrotning tio miljoner år tidigare. I hopp om att kunna visa att däggdjuren vandrade från Asien till Nordamerika inledde han år 1975 ett fältarbete i fossillager från mellersta eocen i Punjab och nordvästra gränsprovinsen (nuvarande Khyber Pakhtunkhwa) i Pakistan. Det var en besvikelse för Philip Gingerich när han insåg att de 50 miljoner år gamla avlagringar som han arbetade i inte hade varit torra land utan i stället en del av havsbotten i östra Tethyshavet. När hans forskargrupp år 1977 hittade ett antal bäckenben skojade de om ”vandrande valar” – en fullkomligt absurd tanke. På den tiden trodde man att världens mest kända valfossil påminde om nu levande valar med avancerade mekanismer för undervattenshörsel och kraftiga stjärtpartier med breda, vågräta fenor – och utan några yttre lemmar på bakdelen.

År 1979 hittade emellertid en medlem av forskargruppen i Pakistan ett kranium stort som en vargs. Kraniet hade dock utskjutande och väldigt ovargiga, segelliknande benstrukturer på hjässan och sidorna: fästen för kraftiga käk- och halsmuskler. Ännu märkligare var det faktum att utrymmet för hjärnan inte var mycket större än en valnöt. Senare samma månad snubblade Philip Gingerich över några exemplar av urvalar på museer i Lucknow och Calcutta i Indien. ”Plötsligt började det stämma med det lilla utrymmet för hjärnan. De tidiga valarna hade nämligen stora kranier, men förhållandevis små hjärnor”, säger Philip Gingerich. ”Jag började tänka att varelsen med den lilla hjärnan kanske var en mycket tidig val.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...