Stängt för kvinnor

Den heliga halvön Athos sträcker sig fem mil ut i Egeiska havet som ett bihang som försöker slita sig loss från det världsliga ­fastlandet. I cirka tusen år har ortodoxa munkar bott här och medvetet isolerat sig från allt utom Gud. Munkarna lever enbart för att bli ett med Jesus. Deras enklav, omgiven som den är av brusande vågor, täta kastanjeskogar och det dramatiska, 2033 meter höga berget Athos, utgör själva essensen av avskildhet.

Munkarna lever till och med åtskilda från varandra, för större delen av sin tid ägnar de åt att be i enskildhet. De bor i något av halvöns tjugo kloster eller hundratals celler. Med sina stora helskägg och svarta dräkter, som signalerar att de är döda för omvärlden, framstår de som tagna ur en bysantinsk fresk. De utgör ett tidlöst broderskap som kännetecknas av ritualer, enkla levnadsförhållanden och ständig andakt – men också av ofullkomlighet. Munkarna är medvetna om sina tillkortakommanden. ”Även vi här på Athos är människor som varje dag balanserar på knivseggen”, som en äldre munk uttrycker det.

Här finns uteslutande män. Enligt en gammal strikt tradition är kvinnor (och alla andra varelser av honkön) förbjudna att besöka halvön. Orsaken till det är svaghet snarare än motvilja. ”Om kvinnor hade fått komma hit så hade två tredjedelar av oss rusat iväg och gift oss”, konstaterar en av munkarna.

Den som blir munk här måste bryta bandet till sin mor, men får i stället ett nytt band till en annan kvinna: heliga jungfru Maria (vars fartyg enligt legenden blåste ur kurs under en sjöresa till Cypern, varpå hon steg i land på Athos och välsignade de hedniska invånarna, som lät kristna sig). Munken får en nära relation till klost­rets abbot, som inom den ortodoxa kyrkan kallas hegumenos, eller till den äldste brodern i sin närhet, som blir en sorts andlig fader. Denne ”hjälper till att hitta mitt personliga förhållande till Jesus”, som en munk säger. Det kan vara svårt för de yngre munkarna när deras äldre klosterbröder drar sig tillbaka eller dör. Omvänt kan en ung mans beslut att återvända till världen utanför också ge upphov till smärta. ”Förra året var det en som lämnade oss”, minns en äldre munk. ”Han frågade inte vad jag tyckte”, tillägger han och låter som en sårad far. ”Det är nog lika bra att han inte är kvar hos oss.”

Ordet munk kommer av det grekiska ordet mónos, som betyder ”ensam”. Redan på 300-talet började kristna munkar upprätta kollektiva tillflyktsorter, eller kloster, i den egyptis­ka öknen. De spred sig till hela Mellanöstern och vidare till Europa, och sedan 1000-talet har det funnits eremiter på Athos. Sedan dess, i takt med att världen blivit alltmer mångfacetterad, har skälen att vända samhället ryggen och gå i kloster bara blivit fler. Världskrigen och kommunismen gjorde att antalet munkar på Athos minskade; år 1971 var de bara 1145. Under senare årtionden har dock munkarna blivit fler. Efter en konstant tillströmning av unga män, av vilka många är universitetsutbildade och en del kommer från det forna sovjetblocket, finns det i dag närmare 2000 munkar och noviser här. Därtill kommer att Athos sedan 1981, i och med Greklands inträde i Europeiska unionen, är be­rättigat till EU-bidrag för bevaring av kulturarv.

”Här finns 2000 olika historier. Var och en har gjort sin egen andliga resa”, säger fader ­Maximos, som började sin på Long Island utanför New York. Han undervisade i teologi vid Harvard University innan han valde att ”leva ett liv närmare Gud”. Många av dessa resor har en problemfylld början. En pojke från Aten rymmer hemifrån och när hans bror kommer till Athos för att hämta hem honom hotar pojken med att lämna hemmet igen. Sonen till en specerihandlare från Pittsburgh i USA chockerar sina föräldrar med sitt beslut, som han två år senare medger eventuellt inte är slutgiltigt. ”Jag menar, vem vet hur Guds planer ser ut?” säger han. Om aspiranterna inte verkar redo för upp­giften uppmanar deras andlige fader dem att återvända hem. Annars tänds levande ljus, varpå abboten rakar en korsformig tonsur i aspirantens hår och ger honom ett helgons namn. Därmed är en munk född.

Dessa människors berättelser är på intet sätt slut efter att de blivit munkar på Athos. Peter, en egensinnig hippie från Australien, heter i dag fader Ierotheos. Han bor på klostret Iviron och mässar vackert med sin barytonröst. Fader Anastasios har lärt sig att måla på Athos och ställer ut sina verk så långt bort som i Helsingfors och Granada. Fader Epiphanios, som beslöt att återskapa de gamla vinodlingarna i Mylopotamos, exporterar i dag utsökt gott vin till fyra länder. Dessutom har han skrivit en kokbok med munkrecept som publicerats på tre språk.