Törstens tunga börda

Aylito Binayos fötter känner berget. Även klockan fyra på morgonen kan hon i skenet från stjärnorna springa nedför ­klipporna till floden och klättra uppför det branta berget igen till sin by med 23 liter vatten på ryggen. Hon har gått sträckan tre gånger om dagen i nästan hela sitt 25 år långa liv. Det har även de andra kvinnorna i byn Foro, som ligger i Konsodistriktet i sydvästra Etiopien. Aylito Binayo slutade i skolan när hon var åtta, bland annat för att hjälpa sin mor att hämta vatten i Toirofloden. Vattnet är smutsigt och farligt att dricka, och för varje år som den rådande torkan fortsätter blir det mindre vatten i den en gång så mäktiga floden. Toiro är den enda vattenkälla Foro någonsin har haft tillgång till.

Aylito Binayos liv handlar i första hand om att hämta vatten. Hon måste även hjälpa sin man att odla kassava och bönor, samla gräs till deras getter, torka spannmål och få det malt till mjöl, laga mat, hålla familjens inhägnade boplats ren och sköta om sina tre små söner. Inga av dessa plikter är dock tillnärmelselvis lika viktiga eller krävande som de ungefär åtta timmar som hon varje dag lägger på att hämta vatten.

Kvinnor från norra Kenya tillbringar upp till fem timmar om dagen med att släpa tunga vattendunkar med grumligt vatten. En långvarig torka har utlöst en vattenkris i det redan snustorra området.

I de rika länderna vrider man på en vattenkran, och ut forsar kaskader av rent vatten. Globalt sett saknar dock nästan 900 miljoner människor tillgång till rent vatten. Runt 2,5 miljarder har inte någon bra möjlighet att göra sig av med sina exkrementer. Många uträttar sina behov på marken eller i närheten av de floder vars vatten de dricker. Smutsigt vatten och brist på toaletter och ordentlig hygien kostar årligen 3,3 miljoner människor livet – de flesta av dessa är barn under fem år. I södra Etiopien och norra Kenya har till och med smutsigt vatten under de senaste åren varit en bristvara.

På de flesta platser där det råder brist på rent vatten är det nästan alltid kvinnornas uppgift att hämta det. I Konso hämtar männen vatten bara de första veckorna efter en förlossning. Små pojkar hämtar vatten, men bara till de är sju–åtta år gamla. Denna praxis upprätthålls nitiskt av både män och kvinnor. ”Om pojkarna är äldre, skvallrar folk om att mamman är lat”, säger Aylito Binayo. I Konso bygger en kvinnas anseende på hårt arbete, berättar hon. ”Om jag sitter hemma utan att göra något, är det ingen som tycker om mig. Men om jag springer upp och nedför berget efter vatten, säger de att jag är en klok och hårt arbetande kvinna.”

I många utvecklingsländer betyder bristen på vatten att kvinnorna hamnar i en ond cirkel. En del av kvinnorna i Foro går ned till floden fem gånger om dagen, men en eller två av gångerna skulle de slippa om de inte behövde vatten för att tillverka en ölliknande brygd till sina män. Förs­ta gången jag besöker Foro sitter omkring 60 män i skuggan och dricker och pratar, trots att det är mitt på förmiddagen. ”Kvinnorna har inte en ledig stund, när de kan sätta sig ned och vila”, säger Aylito Binayo.

En varm eftermiddag går jag med henne ned till floden utrustad med en tom vattendunk. Stigen är brant och hal på sina ställen. Vi klätt­rar nedåt över stora stenar och mellan kaktus och taggbuskar. Det tar 50 minuter att nå ned till vattnet, som bara vid vissa tider av året kan kallas för en flod. Just nu består den av ett antal svarta, gyttjiga vattenhål. Flodstranden är full av avföring från åsnor och kor. Cirka 40 andra personer har samlats här, så Aylito Binayo beslutar sig för att gå en bit uppför floden, där väntetiden kanske inte är lika lång. Den unga kvinnan går i regel ned till floden första gången innan det blir ljust. Under tiden passar hennes fyraårige son Kumacho sina yngre bröder.

Vi går vidare, och tio minuter senare hittar Aylito Binayo en bra plats vid ett vattenhål. Någ­ra barn springer runt och virvlar upp dy och vatten med fötterna. ”Var snälla och spring inte runt så”, ber Aylito Binayo. ”Det gör vattnet smutsigare” En åsna går ut i den pöl från vilken vattnet i Aylito Binayos vattenhål kommer. När djuret druckit färdigt, föser kvinnorna vid pölen ned en del av det grumliga vattnet till Aylito Binayo, som skäller på dem. Efter en halvtimme blir det hennes tur, men då kommer ännu en åsna. Aylito Binayo grimaserar, Hon har inte tid att vänta längre, så hon fyller två vattendunkar. En till sig själv och en till mig. Jag spänner fast min på ryggen med hjälp av en läderrem, medan Aylito Binayo använder ett grovt rep. Trots det skär lädret in i mina axlar.

Plastdunken är fylld till brädden, och dess 23 kilo slår mot min rygg, när jag går. Halvvägs upp, på den brantaste delen av stigen, orkar jag inte mer och måste byta dunk med en flicka i åttaårsåldern, som bär på en dunk som är hälften så stor som min. Cirka tio minuter från toppen blir det för mycket för henne också, och Aylito Binayo tar över hennes dunk. Hon tittar föraktfullt på oss och fortsätter uppför berget med nästan 45 liter vatten på ryggen.

”Redan när vi föds vet vi att vi får ett hårt liv”, säger Aylito Binayo, medan hon sitter utanför en hydda. Framför henne ligger lite kassava, som hon håller på att torka på ett getskinn, och i hennes knä sitter Kumacho uppkrupen. ”Sådan är kulturen här i Konso, och sådan har den varit sedan urminnes tider.” Aylito Binayo har aldrig ifrågasatt sitt liv och aldrig förväntat sig något ­annat. Snart kommer det emellertid att ske stora förändringar.