Förorterna tömmer staden

Nybyggandet och utvandring till förorterna har minskat befolkningstätheten i Shanghai, så att boendeytan per invånare har tredubblats de senaste 30 åren. Det är emellertid ett framsteg som går ut över Shanghaikulturen. Trots gemensamma insatser som idrottsföreningar och lekgrupper för barn har grannar i förorterna sällan någon direkt kontakt.

Ett av offren för flykten från staden kan bli Shanghais lokala dialekt. Språket, som är rikt och fyllt med glottala ljud, har tappat mark sedan 1950-talet, när man från Peking inledde en ­kampanj för att ena landet med det standardiserade mandarin. De tättbefolkade lilongerna har bidragit till att bevara dialekten. I förorterna drar familjerna sig ofta tillbaka till sina domäner och isolerar sig från varandra. Inte desto mindre finns det många stolta Shanghai­bor som använder språket som en hemlig kod för att signalera att de tillhör stadens ursprungliga befolkning – och dessutom ofta för att se till att de får ett bra pris i de lokala butikerna.

För Zhang Xin bleknade förorternas särskilda charm snabbt. I år flyttar konstnären och hennes familj tillbaka till centrum. Framför allt för att Jiazhen ska börja på en bra privatskola, men även för att Zhang Xin vill ge dottern en mer utpräglad känsla av identitet. ”Alla mina bästa minnen är förknippade med de ljud som jag hörde när jag som sexåring vaknade i lilongen”, säger hon. ”Samtalen ute på gatan, gatuförsäljarna som sålde räkor – det verkliga livet.”

Chen Dandan tillbringar sina dagar fritt ­svävande högt ovanför Shanghais centrum, där han deltar i bygget av en av stadens skyskrapor. Något som gör den 26-årige immigrantarbetaren yr är dock den dagliga promenaden hem längs stadens mest exklusiva affärsgata, Nanjing Road. Chen Dandan, som är klädd i en smutsig blå overall och gul skyddshjälm, studerar häpet Guccis skyltfönster. Vid en plats som heter Tomorrow Square kastar han förälskade blickar på en röd Ferrari som kostar motsvarande omkring 80 av hans årslöner, som ligger på 3500 dollar (omkring 25000 kronor). ”Det kan hända att alla dessa människor har gott om pengar”, säger han, ”men det är vi som bygger Shanghai.”

Som med stadens tidigare blomstringsperioder skulle den nuvarande byggboomen inte vara möjlig utan tillförsel av utländska investeringar – och stora skaror av immigrantarbetare. Av Shanghais 20 miljoner invånare är en tredjedel immigranter utan uppehållstillstånd och många av de förmåner som är förknippade med ett sådant. Många av dessa waidiren – främlingar – bor i väletablerade kolonier, somliga med egna privatskolor för de barn vars inofficiella vistelse hindrar dem från att få en offentlig utbildning. Andra som Chen Dandan tillhör en löst sammanhållen befolkningsgrupp, som utgör det lägsta skiktet i Shanghais samhällsordning.

Chen Dandans vandring längs Nanjing Road slutar, och han går in på arbetarnas ”logi” – en rad plywoodklädda rum på andra våningen i ett ofärdigt höghus. På andra sidan gatan ligger det 22 våningar höga Park Hotel, som var Asiens högsta byggnad, när det uppfördes på 1930-talet – och en symbol för Shanghais tidigare globala aspirationer. Även det byggdes av importerad arbetskraft. Chen Dandan är knappast välkommen i Shanghai under Expo 2010. Under de sex månader som utställningen varar avbryts allt byggande och de flesta kontraktsarbetare ­skickas hem. Men Chen Dandan kommer tillbaka. ”Så länge Shanghai fortsätter växa kommer det att behöva sådana som jag”, säger han.

När Sammy inte spelar punkrock nere i bunkern, vistas hon ofta i den lägenhet som hon delar med fyra andra ensamstående kvinnor på 23:e våningen i ett nybyggt höghus i centrum. När hon kom till världen 1987, skulle den 28 våningar höga fastigheten ha dominerat stadens skyline; i dag finns det flera hundra som är hög­re. Hon står vid fönstret i sitt rum och pekar förbi en djungel av höghus, som håller på att byggas och är insvepta i gröna presenningar. På andra sidan Huangpufloden ligger den upp- och nedvända pyramid som ska fungera som central paviljong under Expo 2010.

Shanghais explosiva tillväxt kommer att fortsätta långt efter Expo 2010. Det eviga rivandet och byggandet understryker ett av Shanghais karaktärsdrag: en besatthet av det nya. Till skillnad från andra delar av Kina, som känner tyngden av det förflutna, försöker det unga Shanghai alltid ligga på framkant. De and­ra i bandet kallar Sammy ”sinnebilden av en Shanghaiflicka”, inte bara för att hon sneglar åt utlandet för att få inspiration till sin musik (den amerikanska sångerskan Avril Lavigne), sin klädsel (den japanska tidskriften Vivi) och sin livsstil (hennes boende har fler likheter med tillvaron i tv-serien Vänner än med konfucianismen). Men framför allt på grund av den naturliga lätthet med vilken hon blandar nya tankar med sin egen Shanghaistil.

När Black Luna nyligen skulle ta pr-foton, klädde bandet sig i cocktailklänningar med volanger och Sammy i ett halsband i 1930-talsstil. ”Vi vill fånga lite av det gamla Shanghais glamour”, säger hon. Men det var inte av nostalgis­ka skäl. Det var ett ungt Shanghaiband, som lånade från historien för att hitta ett coolt, nytt tema. I denna stad, som ständigt förnyas, går allting så snabbt att det förflutna kan göras till framtid. Det gamla kan bli nytt igen.

• Föregående Sida 4 av 4