Nytt nummer: Bakom Joel Sartores Photo Ark

Joel Sartore tänker fotografera alla djur i fångenskap, innan de försvinner. ”Jag vill att bilderna ska ha en effekt, långt efter att jag är död", säger han.

21 april 2016 av Rachel Hartigan Shea

National Geographics fotograf Joel Sartore arbetade i många år långt från sitt hem.

Han dokumenterade djurlivet i nationalparken Madidi i Bolivia, besteg Storbritanniens tre högsta berg och kom i alldeles för nära kontakt med grizzlybjörnar i Alaska. Under tiden var hans fru Kathy hemma i Lincoln i den amerikanska delstaten Nebraska och skötte barnen.

I november 2005 fick Kathy veta att hon hade bröstcancer, vilket innebar sju månaders kemoterapi, sex veckors strålbehandling och två operationer. Då hade Joel Sartore inget val: Med tre barn i åldrarna tolv, nio och två år kunde han inte ge sig ut i världen för att hitta historierna som lagt grunden till hans karriär.

”Jag fick ett år hemma att tänka”, säger han om den tiden.

Han tänkte på den amerikanske ornitologen John James Audubon. ”Han målade ett antal fåglar som är utdöda i dag”, säger Joel Sartore, som har tryck av Audubons karolinaparakit och elfenbensnäbb på sin vägg. ”Redan på 1800-talet förstod han att vissa djur höll på att försvinna.”

Han tänkte på en annan amerikan, George Catlin, som målade indianstammar, eftersom ”han visste att deras liv skulle förändras radikalt” i och med expansionen västerut.

Han tänkte även på Edward Curtis och de hotade urfolk som han ”fotograferade och filmade med tidig ljudfilm”.

”Sedan tänkte jag på mig själv, att jag hade fotograferat naturen i nästan 20 år utan att ha lyckats göra folk särskilt mycket mer intresserade av den”, säger han.

Han hade tagit bilder som visade exakt varför vissa arter tvingas kämpa för sin överlevnad, som när han fotograferade hjortråttan Peromyscus polionotus ammobates framför kustbyggnationen som hotade dess existens. Plötsligt slog det honom att en enklare metod kanske skulle vara effektivare.

Porträtt kan fånga ett djurs form och drag, och i många fall dess intensiva blick. Skulle man kanske kunna använda dem för att väcka allmänhetens intresse?

En sommardag 2006 ringde Joel Sartore sin vän John Chapo, direktör för djurparken Lincoln Children’s Zoo, och frågade om han fick ta porträtt av några av deras djur.

Kathy var fortfarande sjuk, men han kunde jobba nära hemmet, och djurparken låg bara en och en halv kilometer bort. John Chapo svarade att det gick bra. ”Jag sa det mest för att vara schyst”, säger han.

När Joel Sartore kom dit bad han John Chapo och parkens tillsyningsman Randy Scheer om två saker: en vit bakgrund och ett djur som kunde sitta still.

”Vad sägs om en kalråtta?” frågade Randy Scheer. Han satte gnagaren med de stora framtänderna på en skärbräda från parkens kök och så började Joel Sartore fotografera.

Läs hela artikeln om Joel Sartores ambitiösa fotoark i det nya numret av National Geographic – eller ladda ned artikeln som PDF längst ned på sidan.

Det kan du också läsa om i Natonal Geographic nummer 4/16

Tillbaka från de döda: Vad händer i gråzonen mellan livet och döden? Fest med de döda: När döden inte betyder farväl Storstadssjälens andrum: Stadsparkerna är populära som aldrig förr

Läs också

Kanske är du intresserad av...