Härifrån kom stenarna

Ironiskt nog är ett pågående fältarbete långt från Stonehenges eget landskap kanske en mer direkt nyckel till gåtans lösning. Den lilla utgrävningen pågår många kilometer därifrån mellan förvridna klippor av diabas och skiffer i Preselibergen i sydvästra Wales – den plats som Stonehenges äldsta stenar, de legendariska blåstenarna, kommer från. Resandet av dessa stenar sten markerade en viktig övergång från de ursprungliga träkonstruktionerna och mot det monument som vi känner i dag. En arkeolog beskrev de stämningsfyllda bergen för mig som ”beströdda med trolldamm”. Bergen ligger också i ett område, som länge har varit känt för sina fascinerande stencirklar, stendösar och ­andra monument av stående stenar. Redan 1923 identifierades de speciella utlöparna vid Carn Menyn i östra änden av Preseli­bergen som källan till Stonehenges blåstenar. Geokemiska analyser 1991 avgränsade platsen ytterligare till ett område på bara 2,5 kvadratkilometer. I mer än 80 år efter upptäckten av stenarnas ursprung ”var det faktiskt ­ingen som tog fram sin grävsked och gjorde något åt det”, säger ­arkeologiprofessorn Timothy Darvill vid Bournemouth University.

Tillsammans med Geoff­rey Wainwright, som är en framstående expert på bondestenåldern och den som ursprungligen grävde ut Durrington Walls på 1960-talet, inledde Timothy Darvill år 2001 en systematisk undersökning runt Carn Menyn. De följdes av en liten grupp forskare från Bournemouth University, däribland lektor Yvette Staelens. ”Det är en plats där märkliga saker inträffar”, säger hon om bergen. Hon beskriver hur hon kom upp till toppen av en brant klippa och fick syn på en räv spetsad på klipporna. ”Blod och inälvor rann ned från den – vi tror att en stor rovfågel kanske kan ha tappat räven. Den typen av konstiga saker händer.”

”Det är ett naturligt monument”, säger ­Geoffrey Wainwright om de kaotiska klippformationerna av kolonner och pelare. ”Stenarna till Stonehenge behövde inte brytas; man kunde bara ta med dem.” De cirka 80 ursprungliga blåstenarna (exakt hur många som stått vid Stonehenge vet man inte) är var och en uppemot 1,8 meter hög, väger fyra ton och består till övervägande delen av diabas med mjölkvita fläckar av fältspat. En nybruten, regnvåt sten glänser blåaktigt, som namnet antyder. De är dock långtifrån de enda speciella stenarna på de brittiska öarna. ”Varför fraktade man dessa stenar 40 mil för att bygga Stonehenge?” frågar sig Geoffrey Wainwright. ”Och varför behöll man dessa stenar under hela dess utveckling?”

Än så länge har Preselibergen inte gett något svar, men de har gett några spår. Yvette Staelens minns hur Geoffrey Wainwright lade handen på en klippa första dagen han och Timothy Darvill arbetade på fältet. ”Och det var klippkonst på den. De tog upptäckten med akademiskt jämnmod. Geoff sade, ’Titta här, Tim.’ Tim sade, ’Det ser betydelsefullt ut, Geoff.’ De stod bara där med stel brittisk överläpp.”

Den lilla handfull exempel de så småningom fann med de karakteristiska ”skåltecknen”, ett motiv av runda urgröpningar inuti urgröpningar, kunde bara dateras väldigt löst till mellan 3800 och 2000 f Kr. “”Vi fann inget vi med säkerhet kunde datera”, säger Timothy Darvill. Så mycket vet man dock att kanske redan år 4000 f Kr byggde människor monument i detta stämningsfulla område, där bergstopparna tycks genomborra himlen. Man hyllade platsen med motiv, som är kända även från andra betydelsefulla platser. ”Under bondestenåldern sökte människor sig till Preselibergen och hyllade dem,” säger en av arkeologerna.

Man vet inte om stenarna flyttades till Salisbury Plain i en samlad kraftansträngning eller som ett projekt, som pågick under en hel generation eller mer. Under årens lopp har frågan om hur stenarna transporterades varit väldigt omstridd. Även om glaciärrörelser inledningsvis kan ha lösgjort stenarna från bergen, har moderna undersökningar avvisat den gamla teorin att glaciärerna bar dem hela vägen till Salisbury Plain. Människor måste på ett eller annat sätt ha flyttat dem. Den kortaste accepterade rutten – på floden och längs den walesiska kusten, tvärs över floden Severns mynning och in i övre delen av Avon – är omkring 40 mil lång. Det är omöjligt att bedöma vilken enorm bedrift en sådan transport var på den tiden. Som Timothy Darvill påpekar, flyttades ännu större stenar på det europeiska fastlandet. ”Argumentet om en ’oförklarlig insats’ har alltmer ifrågasatts”, säger Timothy Darvill. ”Den störs­ta bautastenen i Bretagne, vad väger den? Runt 340 ton eller något i den stilen, och den flyttades i alla fall åtskilliga kilometer.” Oavsett om stenarna drogs av män eller oxar, på slädar med smörjda medar, på gigantiska rullar av trä eller på något annat sätt, så hade stenålders­män­niskan uppenbarligen, som Timothy Darvill formulerar det, ”koll på transporten.”

Arkeologerna kan bara grubbla över betydelsen av de walesiska blåstenarna. Carn Menyn kan ha varit ett landmärke med särskild betydelse på en viktig rutt för handlande eller resande. Någon hävdar att uppställningen av de olika typerna av blåsten – diabas, ryolit och tuff – i Stonehenge speglar deras naturliga fördelning i Carn Menyn. Men kanske var det bara stenarnas exotiska härkomst eller själva arbetet med att transportera dem, som var hela syftet – ett slags uppvisning av förmåga och makt.

Timothy Darvill och Geoffrey Wainwright anser att svaret finns i en gammal tradition. När Geoffrey av Monmouth på 1100-talet skrev om de brittiska kungarnas historia, gav han en fantasifull förklaring på hur Stonehenge bok­stavligt talat bars – på order av ingen mindre än trollkarlen Merlin – från Irland till Salisbury Plain, där det sattes ned för att bli en plats med läkande kraft. Historien kan vara resterna av en folksaga, som förvanskats genom många års – i detta fall 3600 – muntlig tradition. Stenarna till Stonehenge fördes trots allt dit från en plats långt västerut och till synes med magisk kraft.

Gammal lokal vidskepelse, som fortfarande lever kvar, fulländar den historien – nämligen berättelserna om att källor i Preselibergen har en läkande kraft. Tillsammans ger det en bild av Stonehenge som en viktig pilgrimsplats. Bland kollegor har denna ”healingteori” fått ett blandat, men försiktigt intresserat, mottagande. ”Det är tänkbart”, som en expert sade. I väntan på att det dyker upp fler resultat, är spåret alltså tillbaka där det började, vid endast en liten kärna av faktisk kunskap: människor hade hittat något speciellt i Preselibergen och transporterade det till södra England.

• Föregående Sida 4 av 5 Nästa