Havslädersköldpaddan – en överlevare

Havslädersköldpaddor är som gjorda för förflyttning, men uppe på stranden befinner de sig lika lite i sitt rätta element som en ubåt i torr­docka. Nere i vattnet är de emellertid graciösa. ”Deras hydrodynamiska utformning tillhör planetens bästa”, säger Scott Eckert.

Till skillnad från andra havsköldpaddors sköld med överhäng går havslädersköldpaddans flexibla, tättslutande ryggsköld över i den breda halsen och det muskulösa axelpartiet. Skölden är droppformig, avsmalnande baktill och har sju upphöjda ränder som leder undan vattnet.

I dag kan forskare följa havslädersköldpaddornas vandringar med hjälp av satellitsändare som sätts fast på sköldpaddorna på stränder ­eller ute till havs. Satelliterna har följt sköldpaddornas färd kors och tvärs genom Nordatlanten, från Västindien upp till Kanada och bort till Kanarieöarna och Irländska sjön. Satellitsändarförsedda sköldpaddor i Stilla havet har gjort den längsta vandringen av alla: de 1050 milen från äggläggningsstränderna på Nya Guinea till kus­ten utanför Oregon och Kalifornien.

Under sina vandringar kommer havslädersköldpaddorna ofta till områden där vattnet är betydligt kallare än 15 grader, platser där valar och sälar känner sig hemtama.

Havslädersköldpaddor klarar kölden bra. Lägger man handen på det kraftiga axelpartiet känner man en svag och allt annat än kräldjursaktig värme. Det beror på att havslädersköldpaddan har förmågan att hålla sig flera grader varmare än det omgivande vattnet. En del av förklaringen är sköldpaddans storlek: stora djur håller lättare värmen. Genom att packa in sköldpaddor i is (ja, det har gjorts, och djuren hämtade sig snabbt) fann forskarna att blodtillförseln till simfötternas yta då och då stängs av, så att värmen hålls kvar inne i kroppen. Ett tjockt fettlager hjälper också till.

Flera årtionden efter att Sherman Bleakney övergett havslädersköldpaddorna för sina havssnäckor tog den unge forskaren Mike James vid där han slutade. Mike James reste runt till ensligt belägna fiskarbyar i Nova Scotia och satte upp affischer med en bild av en havslädersköldpadda och texten ”Har du sett den här sköldpaddan?” Det första året, 1998, fick han in 200 rapporter om observationer.

Nästa sommar körde Mike James till den lilla hamnstaden Neil’s Harbour på Cape Breton Island i norra Nova Scotia och knackade på hos Bert Fricker. Bert tillhör en fiskarfamilj, men torskbeståndet hade kollapsat i början av 1990-talet. Sensomrarna brukade han ägna åt att jaga svärdfisk, men även de höll på att försvinna. Den 278 kilo tunga svärdfisk som han en månad tidigare fångat med harpun visade sig faktiskt bli den sista som någonsin fångades i Neil’s Harbour. Följaktligen hade Bert och hans bror Blair gott om tid att köra ut Mike James i sin båt för att fånga en levande havslädersköldpadda med en jättelik, specialtillverkad ryssja.

Varje sommar och tidig höst sedan dess har Mike James och hans kollegor inom Canadian Sea Turtle Network i Halifax arbetat tillsammans med bröderna Fricker på deras två båtar och fångat hundratals havslädersköldpaddor för att sedan släppa ut dem igen. När de halar in en sköldpadda kontrollerar de först om den är märkt, antingen med ett metallband som klämts fast om en bakre simfot eller med ett mikrochips som injicerats i sköldpaddans axelparti av en forskare på en avlägsen strand. Genom åren har de registrerat havslädersköldpaddor från norra Sydamerika, Centralamerika, västindiska öar som Trinidad samt från Florida.

Havslädersköldpaddan gör sin långa vand­ring och uthärdar det kalla vattnet här uppe av ett enda skäl: all den goda maten. Från båten ser man att sköldpaddorna är fullt upptagna av att äta. Ofta hänger bitar av maneter ur munnen på sköldpaddorna och de håller huvudet bakåtböjt för att maten ska slinka ner. Båten manövreras ända fram till sköldpaddan, varpå någon lutar sig ut över relingen med ett litet instrumentpaket med sugkoppsfötter och trycker fast det på djurets rygg. Under timmarna som följer regist­rerar instrumenten havslädersköldpaddans ­rörelser medan den äter maneter flera meter under havsytan. Maneter innehåller inte mycket näring. Man uppskattar att kaloriinnehållet understiger två procent av det som finns i fisk.

Fastän havslädersköldpaddan har en ekonomisk ämnes­om­sättning och sparar på energin när den simmar måste den inta enorma mängder mat. Förra året lyckades Mike James föreviga frosse­riets omfattning med hjälp av en videokamera i instrumentpaketet. Filmen togs på 18 meters djup och visar sköldpaddor som äter manet ­efter manet. På tre timmar åt en havslädersköldpadda 69 röda brännmaneter, som kan bli en meter i diameter och väga över fyra kilo.

det har säkert alltid funnits gott om ­maneter i Atlanten, men forskarna tror att de kan vara fler nu än förr. Eventuellt har klimatförändringarna påverkat dynamiken i Nordatlanten och tillfört extra näring, vilket medfört en tillväxt av maneter. Eller så har ekosystemet förändrats på grund av rovfis­ket. Äldre fiskare berättar att det började komma många havslädersköldpaddor kring tidpunkten då fisket utanför Neil’s Harbour kollapsade för snart 20 år sedan. Medan torsk, kolja och svärdfisk försvann bredde snökrabba och hummer ut sig, vilket blev stadens räddning. Ingen har följt manetbeståndets utveckling, men Mike James tror att de har fortplantat sig kraftigt samtidigt som skal­djuren. ”Plötsligt har vi ett manetdominerat ekosystem.

Och sköldpaddor är inte dumma. Det är därför vi ser så många fler än tidigare.” Båda scenarierna är lika ironiska: människans aktiviteter, som är så skadliga för havet och för de flesta av dess djur, har kanske varit positiva för den atlantiska havslädersköldpaddan.

Innan vi börjar fira å naturens vägnar får vi inte glömma vad som händer i östra Stilla havet. Där verkar det som om allt går sköldpaddorna emot: äggtjuvar och byggarbetare på stränderna, nät och långlinor till havs – och så havet självt. Havslädersköldpaddorna i östra Stilla havet lägger ägg längs Mexikos och Centralamerikas västkust och vandrar sedan söderut, till andra sidan ekvatorn, för att hitta föda i det näringsrika vattnet som stiger upp ur djupen utanför Chile och Peru.

Med ett par års mellanrum, när El Niño kommer, förändras dock havsströmmar­na, vilket innebär att uppstigningen av näringsrikt vatten avstannar och att Stilla havet vid ekvatorn närmast är att likna vid en öken. Biologer har konstaterat att varje magert år utanför Sydamerika följs av en dålig äggläggningssäsong nästa vinter, då stränderna bara besöks av en handfull honor mot normalt över hundra. Även goda år märks matbristen på havslädersköldpaddorna i östra Stilla havet: de är i genomsnitt flera centimeter kortare än i and­ra hav, de lägger inte ägg lika ofta och de får mindre kullar.

El Niño-fenomenen har under senare år varit kraftigare, kanske på grund av växthuseffekten, även om en flera årtionden lång naturlig cykel i Stilla havet också spelar roll. Hur som helst tycks bristen på föda ha gjort beståndet av havslädersköldpadda i östra Stilla havet ännu mer sårbart för äggtjuvar och fiskare, vilket innebär att sköldpaddorna i detta område befinner sig nära utrotningens gräns. För 25 år sedan var beståndet i östra Stilla havet kanske världens största. Enbart i Mexiko besöktes stränder som i dag ligger nästan öde av upp till 75000 honor varje år. Den kraftiga nedgången utgör en påminnelse om hur fort människans inverkan på havet kan visa sig och hur oförutsägbart den kan samverka med naturliga faktorer.

På de överfulla äggläggningsstränderna händer det att två havslädersköldpaddor kommer på kollisionskurs. Den ena honan går beslutsamt upp för att lägga sina ägg och den andra, som redan gjort det, är på väg tillbaka till havet. Ingen av dem viker åt sidan. Drivna av starka urkrafter kämpar båda två för att komma fram tills de slutligen pressar sig förbi varandra. När man ser denna styrkedemonstration känner man livskraften som gjort att havslädersköldpaddan under sina hundra miljoner år övervunnit alla hinder.

Under loppet av denna tid har en jättelik asteroid fallit ner från himlen, jordens istäcken har växt och smält bort och otaliga varelser har uppstått och dött ut. Under tiden har havslädersköldpaddorna simmat runt i haven och hasat sig upp på stränderna för att lägga ägg. I det långa loppet – den enda måttstock som räknas för en så gammal varelse – är människan kanske bara ännu ett av dessa hinder.

• Föregående Sida 3 av 3