Längre ned i djupet

Vi glider längre in i Sydpassagen. Det enda vi hör är regulatorernas rytmiska väsningar och det bubblande ljudet av vår utandningsluft. Då och då gör Brian Kakuk en cirkel på väggen med ljuset från sin lampa. Det betyder: ”Okej?” Jag svarar på samma sätt. Jag har känt Brian Kakuk i mindre än två månader, men här hänger mitt liv på honom – och i viss mån hans på mig.

Vid grottdykning är det viktigt att man har goda marginaler. Går en av mina lampor sönder har jag till exempel tre i reserv. Våra gasflaskor, som innehåller en blandning av syre och kväve, kan bytas ut mot två helt separata flaskor och regulatorsystem. Så länge vi följer tredjedels­regeln (en tredjedel av den totala mängden luft på väg in, en tredjedel på väg ut och en tredjedel i reserv) bör vi alltid kunna ta oss tillbaka – även om en av flaskorna eller regulatorerna slutar fungera. Allt förutsätter dock att vi inte tappar livlinan, vilket kan bli fatalt i de labyrintiska undervattensgångarna.

När jag tränade inför upp­giften snurrade Brian Kakuk mig runt, runt medan jag blundade samtidigt som han drog mig en bit bort från linan för att simulera att jag kommit vilse. Jag famlade i blindo och använde mig av rullen med nödlina för att leta mig fram från en mittpunkt som jag hela tiden återvände till. Det tog mig tolv oändligt långa minuter att hitta linan. Brian Kakuk har genomfört cirka 3000 grottdykningar utan att ha ådragit sig någ­ra allvarligare skador. Den sorglösa stämningen i gruppen motsäger det faktum att dykarna tillsammans har varit med om att hämta upp dussintals lik ur undervattensgrottor genom åren.

Cirka 150 meter in i Sydpassagen når vi hu­vud­gångens slut, som markeras med en pollare på 40 meters djup. Här smalnar tunneln av och faller till över 70 meters djup. Under tidigare dyk har Brian Kakuk dragit ut ytterligare 600 meter lina, men vi har nått så långt som han låter mig komma med min erfarenhet. Vi kontrollerar luften – den första tredjedelen är nästan slut – och vänder om. Vid öppningen som skiljer Sydpassagen från Stargates huvudschakt täcker Brian för sin lampa och stannar. Det avlägsna, gröna dagsljuset längst upp är precis så starkt att passageöppningens väggar framträder i silhuett. Jag låter armar och ben flyta fritt. För varje andetag höjs och sänks kroppen nästan omärkligt. Det är som om tiden står stilla här nere i djupet.

Vi går långsamt upp till 18 meter och stannar under hålet. Här finns en sluttande avsats med en lång ränna med slam som Brian Kakuk lagt märke till tidigare. Han sticker ner handen och rotar runt. Upp kommer en lång benbit – ett lårben från en människa. Två mind­re ben följer. Sedan sticker han armarna längre ner i slammet – han gräver en bra bit ner i sörjan – och får upp ett kranium med välvd hjässa. Underkäken saknas, men i det gulnade kraniet sitter kindtänder – och en ensam framtand. Pannan är starkt sluttande. Det tyder på att kraniet härrör från lucayanerna, som levde här från 500-talet till 1400-talet. För att åstadkomma en sluttande panna band lucayanerna fast trästycken vid huvudet på sina barn. En del arkeologer tror att detta gjordes för att huvudet skulle bli tåligare i strid, medan and­ra menar att skälet var estetiskt.

Brian Kakuk ger mig kraniet. Ögonhålorna och näshålorna är tilltäppta med lövdelar och lera. Jag försöker föreställa mig hur personen såg ut i livet. Kraniet är brett, solitt och utpräglat manligt. Var han en krigare? En schaman? Jag ger kraniet till Brian Kakuk. Han lägger det i slammet för att återkomma till det senare.

År 1991 tog grottdykningspionjären Rob Palmer, som var den som namngav Stargate, och hans team upp lämningar efter 17 lucayaner ur grottan Sanctuary på Andros – elva vuxna män, fem vuxna kvinnor och ett barn. År 2009 hittade arkeologen och grottdykaren Michael Pateman vid Bahamas nationalmuseum kvarlevor av ytterligare två lucayaner. Han tänker kol-fjorton-datera skelettdelarna och studera dem (och även dem som Brian Kakuk hittade under vårt dyk) för att få fram information om lucayanernas ålder, kön, längd, matvanor och livsföring och för att ta reda på hur de dog.

”En av de saker vi känner till om lucayanerna är att de var enastående dykare”, säger Michael Pateman. ”Spanjorerna använde dem för pärldykning. På några kranier har vi sett tecken på djupdykning: som en reaktion på trycket har det med tiden ackumulerats benmassa vid öronen.” Som alltid vid vetenskapliga studier av de blå hålen befinner sig Michael Patemans arbete i ett inledningsskede. Den fråga som framför allt upp­tar honom är: Hur och varför hamnade lucayanerna i de blå hålen? Han tror att grottorna var gravplatser, men fyndet av ett bundet lik i en torr grotta på en av öarna tyder på något annat, något våldsammare. Var det mordoffer? Var det offer för fejder, krig eller religiösa offerriter?

Dessa fynd är bara en aspekt av de blå hålen, säger Nancy Albury, projektsamordnare på Bahamas nationalmuseum. Hennes huvudsakliga intresse är de djurrester som finns i de blå hålen – mycket välbevarade fossil och ben av krokodiler, sköldpaddor, fladdermöss, ugglor, skalbaggar och andra arter som levde på Bahamas före lucayanerna. ”I vissa blå hål har vi hittat hela skelett och bevarade mjukdelar på tusentals år gamla sköldpaddssköldar”, säger Nancy Albury. ”Blad har behållit sin struktur och sina pigment och insektsvingar skiftar fortfarande i blått och grönt.”

Expeditionens paleontolog Dave Steadman förklarar att de blå hålens syrefria miljö är perfekt för bevaring av organiskt material. Vore det inte för de blå hålen, säger han, hade många av de fossila bevisen för hur Bahamas djurliv såg ut för tusentals år sedan inte längre funnits kvar.

• Föregående Sida 5 av 6 Nästa