Loharpolitik

Likt andra nomadfolk har loharfolket ibland varit föremål för rehabiliteringsförsök. I ett berömt tal i Chittaurgarh år 1955 sa Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru att grovsmedernas ära återställts i och med den indiska självständigheten och vädjade till dem om att upphöra med sina vand­ringar. Tusentals människor som åkt till fortet i oxkärror och med tåg såg på medan Nehru symboliskt vände en uppochnedvänd tältsäng rätt och därefter bad dem gå in genom att korsa en bro beströdd med rosenblad. En internatskola för loharpojkar upprättades i närheten av fortet, och bostads- och arbetsprojekt startades.

Det blev aldrig särskilt mycket av initiativen. En koloni där det var tänkt att grovsmederna skulle lära sig jordbruk övergavs sedan två flickor dött av sjukdom. Det tolkades som en varning för att man brutit mot loharfolkets traditioner. Andra initiativ rann ut i sanden på grund av korruption och dålig planering.

Nomadernas sak hölls dock levande av människorättsgrupper, och år 2005 tillsatte det indiska parlamentet en tillfällig kommission som fick i uppgift att ta sig an deras svåra belägenhet. Kommissionens ordförande, Balkrishna Renke, var ovanligt väl lämpad för detta uppdrag. Han föddes bland tiggare och tvingades som barn bokstavligt talat sjunga för sin kvällsmat. Sedan tog en välgörenhetsorganisation hand om honom och gav honom en utbildning.

För Balkrishna Renke är målet tydligt: ”Om de vill ha medborgerliga rättigheter, utbildning och möjlighet att delta i den moderna utvecklingen måste de slå sig ner någonstans permanent”, säger han. Det är emellertid en stor utmaning att genomföra detta. Indiens byråkratiska men omfattande välfärdssystem är sedan länge anpassat för att motverka kastsystemets orättvisor. Eftersom nomaderna tillhör flera olika kast har de inte fått ut så mycket av den positiva särbehandlingen. Inte heller har de haft samma politiska inflytande som andra utsatta grupper, till exempel daliterna.

• Föregående Sida 3 av 5 Nästa