Lokalbefolkningen styr vattenprojekten

WaterAid är även verksam i byar som Foro, där ingen tidigare har lyckats skaffa vatten till invånarna. Organisationen arbetar dels med metoder som tidigare har visat sig långtidshållbara (till exempel en fördämning av sand som samlar upp och filtrerar regnvatten), och dels med nya idéer som installation av toaletter, som producerar metangas till ett nytt gemensamt kök. Den verkliga nyskapelsen är emellertid att WaterAid bara ser tekniken som en del av lösningen. Det är minst lika viktigt att involvera lokalbefolkningen i utformningen, etableringen och underhållet av nya vattenprojekt. Innan man börjar på ett nytt projekt, ber personal från WaterAid människorna i trakten att tillsätta en grupp, i vilken minst fyra av de sju medlemmarna är kvinnor. Gruppen samarbetar sedan med WaterAid om planeringen av projekt, som byn bidrar till att dra igång. Därefter står gruppen för drift och underhåll.

Konsos invånare odlar sina grödor på terrasser, som de med möda och besvär har anlagt på bergssidorna. Människorna är kända för att arbeta hårt, och de utgör en viktig resurs i jakten på vattnet. I byn Orbesho har invånarna själva anlagt en väg, så att borrutrustningen kunde fraktas dit. Förra sommaren försågs deras pump, som är installerad vid floden, med en motor, så att den kan pumpa upp vattnet till en ny reservoar på toppen av ett närbeläget berg. Därifrån leds vattnet med tyngdkraftens hjälp ned till byar på andra sidan av berget. Byborna har var och en bidragit med motsvarande ett par kronor till projektet, liksom de har blandat betong och samlat sten till bygget, och nu håller de på att gräva diken till rören.

På avstånd liknar det en färgsprakande orm. Tvåhundra människor i olikfärgade kläder, som ringlar sig uppför berget från pumpen mot reservoaren. Gruppen består huvudsakligen av kvinnor, medan några män hjälper till att lägga ned de stora rören i diket. Det hela påminner nästan om en fest och ingjuter en känsla av framsteg. Flera hund­ra människor har i fyra dagar tillbringat förmiddagarna med att gräva. Diket är ungefär halvfärdigt, och för varje dag rör ormen sig längre och längre uppför berget.

Det må vara en teknisk utmaning att installera en vattenpump, men arbetet med att införa ordentlig hygien bland byborna är en uppgift av helt andra dimensioner. WaterAid har lärt upp två hygieninspektörer i Foro, och en av dem är Wako Lemeta. I dag besöker han Aylito Binayos hus och frågar hennes man, Guyo Jalto, om han får titta på deras vattendunk. Guyo Jalto tar med honom till hyddan där dunkarna står, och Wako Lemeta öppnar en och luktar i den. Han nickar gillande. Familjen använder reningsmedlet WaterGuard. Innehållet i en kork räcker för att rena en dunk med dricksvatten, och myndigheterna började dela ut WaterGuard, när sjukdom nyligen bröt ut i området. Wako Lemeta ser även om familjen har en latrin, och berättar om fördelarna med att koka dricksvatten, tvätta händerna och bada två gånger i veckan.

Många har följt uppmaningen. Undersökningar visar att utbredningen av latriner i området har ökat från 6 till 25 procent sedan WaterAid inledde insatsen i december 2007. Men det är en hård kamp. ”När jag säger åt folk att de ska använda tvål, säger de i regel att de inte har råd med det”, förklarar Wako Lemeta.

Att hålla igång ett projekt efter att hjälporganisationen gett sig av kräver också en stor ­insats. Enligt WaterAid och andra organisationer, som lyckats i sitt arbete, är en symbolisk avgift för brukarna ett avgörande element. Den grupp som byn utsett att ansvara för driften använder pengarna till reservdelar och reparationer.

Vatten och pengar har länge varit en dålig cocktail. År 1999 överlät myndigheterna i Bolivia till exempel rättigheterna till att i 40 år driva vattenförsörjning och renoveringar i staden Cochabamba till ett multinationellt konsortium. Priserna steg, konsortiet tvingades dra sig ur, och det problematiska i att privatisera vattenförsörjningen uppmärksammades internationellt. Privata bolag, som ska tjäna pengar på att driva offentlig vattenförsörjning, är inte särskilt angelägna om att dra ut vattennätet till avlägsna hushåll på landsbygden eller sälja vatten till ett pris som även fattiga har råd med.
Någon måste dock betala för vattnet. De livgivande dropparna är kanske en naturlig resurs, men det är rör och pumpar inte. Därför tar även offentliga bolag betalt för sina tjänster. Vattnet är oftast dyrast att få fram till dem som har sämst råd med det.

”Det avgörande är vem som bestämmer”, säger­ Paul Faeth från Global Water Challenge. ”På lokalt plan är det en mer direkt koppling mellan dem som förverkligar ett projekt och de människor som får tillgång till vattnet.”

Byborna i Konso äger och administrerar till exempel själva sina pumpar. De tillsatta grupperna slår fast en förbrukaravgift som ska täcka underhållet. Ingen försöker stoppa pengarna för installationen i egen ficka eller göra sig en förtjänst. En del bybor berättade för mig att de ­efter ett par veckor hade insett att det faktiskt var billigt att betala fem öre per vattendunk. Det beloppet var nämligen inget i förhållande till vad de indirekt betalade genom att själva lägga tid på att hämta vatten, och de arbetstimmar, pengar och människoliv som gick förlorade på grund av vattenburna sjukdomar.

Vad skulle det betyda för Aylito Binayo om hon aldrig mer skulle behöva gå ned till floden efter vatten? Djupt nere i en klyfta långt från Foro ligger det en 120 meter djup brunn. När jag besöker platsen gör den inte mycket väsen av sig. Det enda man kan se är ett betonglock med en uppochnedvänd vattendunk ovanpå inne i ett snår. Snart ska det dock installeras en elektrisk pump, som ska pumpa upp vattnet till en reservoar uppe på berget. Därifrån ska det vidare till vattenkranar i de lokala byarna. En av dem är Foro, som får två kranar och ett litet hus, där man kan duscha. Om allt går som det ska får Aylito Binayo en kran med rent vatten tre minuters gångväg från sitt hem.

När jag ber henne försöka föreställa sig hur mycket lättare hennes liv kommer att bli, sluter hon ögonen och rabblar upp hur många andra arbetsuppgifter hon kan få tid till. Hon kan hjälpa sin man med åkrarna, samla gräs till getterna, laga mat till sin familj och hålla ordning runt hyddan. Framför allt kan hon vara med sina söner i stället för att låta en liten, allvarlig fyraåring passa sina yngre bröder i flera timmar. ”Jag vågar nästan inte tro på att det kommer att fungera. Vi bor på toppen av ett berg, och vattnet är långt därnere”, säger hon. ”Men om det fungerar, blir jag väldigt, väldigt glad.”

Jag frågar vilka förhoppningar hon har för sin familj, och svaret är hjärtskärande i all sin blyg­samhet. Hon vill att de ska klara sig genom den svältperiod som torkan har medfört, och att de inte drabbas av det senaste sjukdomsutbrottet – och kan återgå till det fattiga liv hon är van vid. Aylito Binayo har inga drömmar. Hon har ­aldrig ens vågat tänka tanken att livet en dag skulle kunna förändras till det bättre. Att det skulle kunna uppenbara sig en kran av metall, som skulle ge henne ett värdigt liv.

• Föregående Sida 3 av 3