Massor av säregna djur

Bland de cirka tio tälten i Träsklägret finns ett stort gult tält, som fungerar som provisoriskt laboratorium. Biologerna Kristofer Helgen och Christopher Milensky från det amerikanska
Smithsonian Institution preparerar exempla­r av däggdjur och fåglar i tältet, medan australiern Paul Oliver arbetar med grodor och ödlor. Ornitologen Ed Scholes från USA bär runt på video- och bandspelare på skogsstigarna för att dokumentera sällsynta paradisfåglar. Botanikern Asep Sadili från Indonesiska vetenskaps­institutet (LIPI), som varit med och finansierat expeditionen, samlar växter i närheten av lägret.

Expeditionens medlemmar fångar djuren i fällor och nät eller ibland med bara händerna. Det sistnämnda gäller framför allt grodor, som forskarna hittar i pann­lampornas sken på natt­liga vandringar. Flera av de större däggdjuren och fåglarna förs till lägret av personer från en by vid bergens fot. Männen i byn fungerar som guider för biologerna, hjälper till med de dagliga sysslorna i lägret och demonstrerar gång på gång sin nästan magiska kunskap om livet i skogen.

På expeditionens andra dag kommer tre av de lokala jägarna tillbaka från en vandring med en kasuar, som de har nedlagt med pilbåge. Christopher Milensky vill förfärligt gärna lägga vantarna på den en meter höga fågeln, men jägarna har något helt annat i tankarna, och snart sprider sig doften av stekt kasuar. Christopher Milensky försäkrar sig om benen. ”Det kan vara det första fritt levande exemplar som lämnas in till ett museum på de senaste 100 åren”, säger han.

Jägarna kommer med andra godbitar till Kristofer Helgen, bland annat en pytteliten träd­känguru. ”Det är kanske världens minsta, äkta känguru”, säger han om djuret, som är stort som en kanin. Han får också ett sällsynt långnäbbigt myrpiggsvin. Detta kloakdjur är ett ­äggläggande däggdjur, som tillhör familjen näbbdjur. Dess nos är försedd med elektro­receptorer, som hjäl­per djuret att hitta daggmaskar, som det spetsar med sin harpunliknande tunga och suger in i sin tandlösa mun som om de vore spaghetti. ”Det är världens märkligaste däggdjur”, säger Kristofer Helgen och syftar på myrpiggsvinets muskulösa kropp, dess spetsiga taggar formade av ombildade hårstrån, honans förmåga att producera mjölk över en större yta (hon har inga spenar) och hannens fyrdelade köns­organ. Inte desto mindre är det Kristofer Helgens absoluta favoritdäggdjur, vilket utan tvekan hänger samman med att det är så oerhört främmande och att det är så svårt att studera det. Ingen, varken forskare eller lokalbefolkningen, har någonsin sett en långnäbbig myrpiggsvinsunge.

Livet i lägret är inte helt problemfritt. För­utom arbetet med att samla in och preparera djur är det iglar, som lämnar blodiga ränder på allas ben. Nässlor ger smärtsamma utslag, och en kväll regnar det bokstavligt talat larver i Kristofer Helgens tält. Flugor har lagt flera hund­ra ägg på tältdukens insida, och nu har de hungriga larverna kläckts. En annan kväll gör en av männen från trakten av med lägrets hela lager av fotogen. Han tror att det är vatten, och häller det i en gryta med ris. Det dröjer dock inte länge förrän humöret är på topp igen.

Dagen börjar med fågelsång, inte minst från den högröstade och allestädes närvarande mind­re pittatrasten. De dagliga rutinerna avbryts av skrä­nan­de flockar av små papegojor, så kallade felorikiter, som susar runt som rödgröna projektiler. Fruktduvor, som trots sin klargröna och gula fjäderdräkt på något sätt lyckas dölja sig i trädtopparna, kuttrar oavbrutet. Till detta kommer det ständiga ljudet av vatten som droppar på tälten. På kvällen inleds cikadornas öronbedövande sång. Klockan halv sex låter de som billarm, och framåt sextiden som sirener. När natten faller på börjar grodorna blippa och bloppa som en skog full av robotar.

Varje dag bjuder på nya upptäckter och inte minst överraskningar. Allt från den sällsynta, nästan mytiska trädkängurun med det latinska namnet Dendrolagus pulcherrimus, som betyder ”den vackraste trädharen”, till de många nattfjärilar som broder Henk samlar in varje kväll, och som tycks förekomma i alla möjliga form- och färgkombinationer.

Vetenskapens värld består emellertid inte enbart av aha-upplevelser. Några av de djur som forskarna är på jakt efter visar sig vara oerhört svåra att hitta. Mot slutet av expeditionen återvänder ornitologen Ed Scholes efter en dag i skogen och sjunker ihop under den blå presenning som fungerar som matsal. Han har hoppats på att dokumentera beteenden som be­visar att den Parotia-paradisfågel som lever i Fojabergen är en art som kanske skiljer sig från de som lever på andra ställen på Nya Guinea.

”Jag är uppe i ett förhållande på 400:1”, ­mut­t­rar han. ”Fyra hundra minuters väntan i den där myggplågade svinstian till gömställe bara för en minuts skymt av fågeln.”

När de tre veckorna har gått har listan med upp­täckter vuxit från den fjäril som broder Henk fångade den första dagen till att även omfatta en råtta med ögon som små knappar, en långnosad groda, som forskarna fångade när den satt på en säck ris, en jättelik trollslända med glittrande gula ögon, en gecko, som upptäcktes på grund av reflexerna från dess glödande orange­ ögon, samt många fler fjärilar och nattfjärilar. Även om biologerna har utforskat bara en bråkdel av Foja­bergen har de hittat åtskilliga nya arter och ökat kunskapen om Nya Gui­neas berg och deras rika flora och fauna.
När helikoptern lyfter blickar forskarna ut över flockar av enorma, vita kakaduor. Fåglarna har skrämts av motorljudet och flyger över den mörkgröna skogen, som sträcker sig så långt ögat når. Ljudet dör bort, och kakaduorna landar i trädtopparna igen. Livet i Fojabergen återgår till sin sekelgamla lunk, och dess hemligheter har bara precis börjat avtäckas.

• Föregående Sida 2 av 2