Miraklet i Sinaloa

På ytan är de mexikanska knarkhandlarna de enda som inte har någon anledning att vara des­perata under den kris som för närvarande ­oroar deras landsmän. De mexikanska knarkhandlarna befinner sig i en idealisk position för att förmedla nästan allt det kokain som brukas norr om gränsen i USA. De odlar och smugglar även mycket av den marijuana och en ökande andel av de syntetiska droger som nordamerikanerna använder. De använder våld som ett mycket effektivt kommunikationsmedel: de lem­lästar sina offer fruktansvärt och låter liken ligga – väl synliga – så att alla förstår hur mäktiga knarkbaronerna är, och fruktar dem.

Ursprungligen var knarkhandlarna en liten grupp människor med nära släktband på landsbygden, i synnerhet från den lilla delstaten ­Sinaloa i norra Mexiko. Delstaten ligger mellan Californiaviken och bergskedjan Sierra Madre Occi­dental, minst 480 kilometer från gränsen till USA. Sinaloa är ett fattigt jordbruksområde, som ligger idealiskt för den hemliga handel som förser den nordamerikanska marknaden. I början begränsade handlarnas aktiviteter sig i stort sett till att odla marijuana i bergen eller köpa den från andra, som odlade den längs Stilla­havs­kusten, och sedan smuggla in den i USA med en bra förtjänst. I årtionden var det en verk­samhet med förhållandevis små risker och blygsam omfattning, och våldet höll sig inom knarkhandelns värld.

På 1970-talet genomförde den mexikanska staten i samarbete med USA

en rad aktioner mot knarkhandlarna från Sinaloa. Ett antal av verksamhetens ”fotsoldater” – som de hade börjat kallas – sattes i fängelse eller dödades, men de flesta av ledarna flydde från Sinaloa och flyttade verksamheten till grannstaterna eller de större städerna längs gränsen mellan USA och Mexiko. För varje ny militär framstöt försvann knarkhandlarna in i nya områden och blev starkare. Ju mer som stod på spel, desto fler knarkhandlare och vapen tillkom, och i varje ny stad och region mutade de nya politiker och poliser.

Det gick inte att hejda själva knarkhandeln, för den följde en perfekt formel: sälj illegala varor med enorm förtjänst till konsumenter med gott om pengar. Rekrytera arbetsstyrkan först och främst bland unga män utan pengar eller framtid, som desperat strävar efter att se coola och hårdföra ut, och som vill känna sig mäktiga. På 1980-talet hade den nya ordningen etablerats. Knarkbaronerna kontrollerade den undre världen och centralt placerade medlemmar av säkerhetsstyrkorna i städer som Guadalajara, Tijuana och Juárez. En bräcklig fred upprätt­hölls i flera år, eftersom knarkbaronerna överlät varje stad till en enskild familj.

På 1990-talet brast freden

mellan de familjer som utvandrat från Sinaloa. De bekämpade var­andra för att försäkra sig om kontrollen över de viktigaste transitpunkterna längs gränsen och började därefter kämpa tillsammans med – och ibland mot – en nystartad grupp knarkhandlare utan koppling till Sinaloa. Det var den självutropade Cartel del Golfo från delstaten Tamaulipas i östra Mexiko. En utlöpare från denna grupp, kallad Zetas, var en grupp kriminella militärer, som ursprungligen tränats som elitsoldater för att bekämpa knarkhandeln. I september 2006 fick vanliga mexikaner den förs­ta föraningen om hur mycket brutalare det narkotikarelaterade våldet blivit, när en grupp svartklädda män gick in på en nattklubb i delstaten Micho­acán och tömde en plastsäck på golvet. Fem avhuggna huvuden rullade ut.

En ny era hade börjat, och inför utsikten att möta en så förfärlig död vände fotsoldaterna i de upptrappade knarkstriderna sig allt oftare till döden själv för att söka skydd. Det var under de första kampanjerna mot narkotika som myten om Jesús Malverde, det första knarkhelgonet, spred sig utanför Sinaloas gränser. Enligt legenden var Jesús Malverde en brottsling från 1800-talet, som stal från de rika och gav till de fattiga. Han hängdes för sina brott, och därefter utförde han mirakel från sin grav. Kulten blev utbredd under 1970-talet, efter att en före detta gatuförsäljare, Eligio González, började tillbe helgonet. Eligio González unge och robuste son, Jesús, sitter utanför Malverdehelgedomen i Culiacán och berättar historien om miraklet.

Eligio González arbetade som chaufför, när han 1976 knivhöggs och sköts vid ett rån. Döende bad han till Jesús Malverde, vars enda minnesmärke vid den tidpunkten var ett stenröse på den plats, där han ska ha begravits, och lovade att uppföra en riktig helgedom till bandithelgonets ära om han räddade hans liv. När Eligio González överlevde höll han sitt ord. Eligio González insåg att människor inte skulle förstå hur viktig Jesús Malverde var om det inte fanns en bild av honom att hylla. Dess­värre fanns det inga foton av Malverde – faktum var att det inte fanns några bevis för att han över huvud taget hade levt. På 1980-talet bad Eligio González en konsthantverkare i grannskapet att göra en gipsbyst. Han bad konstnären att göra bysten som en blandning av en berömd filmstjärna från Sinaloa och en lokal politiker.

Malverdehelgedomen är ett hastigt uppfört tempel i lättbetong mittemot delstaten Sinaloas regeringskontor. Helgedomens gröna väggar är både utvändigt och invändigt täckta av vittnesbörd skrivna av de troende. Gipsbysten har en glasmonter som helgonskrin och är omgiven av mänger av blombuketter, varav de flesta är gjorda av plast. På många av de foton och graverade plaketter som lagts på platsen avbildas en cannabisplanta eller ett ”gethorn”: slang för ett automatgevär av typen AK-47. Ingen tvivlar på Jesús Malverdes status som knarkhelgon. I Sinaloa stängs hela gatan av, när en prominent narkotikahandlare får för sig att tillbe Jesús Malverde i lugn och ro. Som en av vakterna i Culia­cán­fängelset påpekade, har Jesús Malverde med tiden emellertid blivit så populär inom alla samhällsgrupper i Sinaloa att han snarare har blivit ett slags identitetssymbol.

• Föregående Sida 4 av 5 Nästa